Idag hämtades ännu en ängel från vår jord, och även om det inte var en blixt från klar himmel så gör det ont. Framför allt så tänker jag på de som lämnas kvar, det är faktiskt mest synd om dem. Änglarna som får komma till himlen har det bra, det är min starka tro, men de som är kvar här? Vi då? Vi som längtar, saknar och gråter, vi som ska lära oss att leva ett helt nytt liv. Ett liv utan en av dem som vi älskat allra, allra mest.. Hur gör man? Jag vet inte, men jag vet att det är inte en rättvis värld.
Jag känner att jag vill göra så mycket, jag vill berätta att jag finns här, jag gör vadsomhelst för att de som är kvar här ska må så bra som möjligt, för jag vet.. Mörkret som hotar att ta över, vanmaktskänslan, ilskan, uppgivenheten och alla dessa ändlösa, men ändå läkande tårar - jag vet.
Mitt i gråten så känner jag ändå ett märkligt lugn, för nu vet jag att Wilmer fått ännu en famn att vara i, ännu en ängel som kan ta hand om honom tills jag kommer och tar över..
Älskade änglar, vi ses snart, det är en av de sakerna jag är säker på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar