Kbt

Min man går och pratar med en psykolog som använder sig av kbt. (Kognitiv beteende terapi, tror jag det står för..!) Den stora skillnaden jämfört med de psykologer vi varit hos hittills är, om jag förstått det rätt, att kbt-killen försöker förklara varför vi reagerar som vi gör i de olika situationer vi utsatts för, psykologerna lyssnar liksom mer, utan att försöka komma med olika förklaringar och gräva ner sig i hjärnans funktioner. Så upplever jag att skillnaden är iallafall, jag kanske har fel.

En intressant sak som  min man berättade när han kom hem i fredags och varit på ett besök, är hur vi faktiskt går på ren instinkt när vi utsätts för ett trauma. Ett trauma är en oväntad händelse, något som kommer som en blixt från en klar himmel, alltså tex det vi utsattes för den 15/4 i år.
Den kvällen, när vi kom hem från sjukhuset, kändes det som det viktigaste i världen att samla "flocken". Vi sov i samma rum hela familjen, några nätter veckan som följde sov vi även i samma säng, och det var så naturligt. Vi skulle vara samlade och om någon avvek blev vi oroliga. Ett beteende som är inpräntat i oss sedan miljoner år tillbaka och som kommer fram när vi utsätts för ett trauma. Jag tycker det är intressant att få veta hur vi fungerar, hur vår hjärna fungerar och varför vi gör på ett visst sätt.

Wilmer har satt igång mycket tankar,  många nya känslor har fötts sedan han dog. Om jag har en bra dag kan jag faktiskt se att det inte bara är negativt. Jag kommer aldrig nånsin att förstå varför det som hände var tvunget att hända, men jag kan helt klart se att det föds nya saker ur händelsen nästan dagligen.

Allt tack vare en liten älskad plutt, vårt lyckopiller...