Att få känna att det jag skriver, alltså det jag känner, kan ge någonting till andra människor, det är en känsla som är oslagbar. Min tanke med mitt skrivande och med denna bloggen är från början rent egoistisk, jag behövde en plats att "skriva av" mig på och valde detta sättet. Skrivandet har hjälpt mig så mycket, att få sätta ord på mina tankar även om det är fruktansvärt tunga sådana, det hjälper mycket mer än jag trodde. För stunden iallafall.
Idag berättade en tjej för mig vilken tröst min blogg har gett henne. Hon har upplevt en enorm förlust, och att få höra att mina ord har tröstat henne, om än aldrig så lite, räcker för att jag ska känna att denna dagen är fulländad.
Återigen, jag skriver bara för min egen skull men att veta att det finns någon därute som kan bli stärkt av mina tankar och mina ord, det är en oerhört tillfredställnde känsla.
Jag tror att det är viktigt att hitta sätt att hantera och uttrycka sin sorg. Du skriver. Det är jättebra. Jag valde också att skriva. Det primära är att man skriver för sin egen skull, men som du säger, kan det hjälpa någon ger det också tillfredsställelse. Det är stort när man kommer till det stadiet att man nyttjar sina egna erfarenheter för att hjälpa och stötta någon annan. Det är starkt. Jag har mött så otroligt många människor som beskriver mig som stark. Åh, du är så stark. Jag hade aldrig klarat det här. Bla bla bla. Men jag är inte stark. Mina handlingar är det. Kärlek till dig /Sahra
SvaraRaderawww.vardagmedsahrapi.blogspot.com
Skönt att dina inlägg blivit en smula ljusare..
SvaraRaderaTänkte på en sak, du bloggade ju även före olyckan, vad var det som gjorde att du bloggade då? Hur har den drivkraften (eller vad man ska kalla det, hittar inget bättre ord just nu)förändrats?
Kramen