Nytt år, nytt liv...

Snart är 2011 till ända, ett  år fullproppat med känslor, upplevelser och lärdomar. Ett år som jag har sett fram emot att det ska ta slut, att få börja på ett nytt, oupplevt, fantastiskt 2012 istället.
För framtiden finns där och den är min. Full av hopp, ljus och glädje, men jag är även beredd på mörka stunder och djupa dalar, och så måste det vara, så kommer det alltid att vara, det är livslångt.
Igårkväll hade Elliott somnat i soffan när jag fick en enorm Willesaknad, och när jag grät som mest så vaknade han, kröp nära mig och frågade mig varför jag var så ledsen. Jag svarade att jag saknade Wille, och då säger han "mamma, var inte ledsen, det är ju längesen nu och Wille vill inte att du ska gråta.."
Han är underbar, min son, han är klok och stark och har hanterat detta året på ett makalöst sätt.
Ett år som till stor del varit en mardröm, ett helvete och bestått av stunder då jag varken orkat eller velat gå upp på morgonen. En sorg så stor och så stark att jag emellanåt trott att jag kommer att gå under, att en människa orkar inte så mycket sorg, saknad och skuld.
Men jag har också insett så mycket detta året, och fått en del nya värderingar. Jag har insett att ett helt samhälle kan engagera sig och ge av sin värme och kärlek till de som lider, jag har insett att det finns fler som lever med sorg, en sorg som är större än något annat man upplevt, jag har insett att det går att leva med det, jag har förstått betydelsen i ordet "medmänsklighet", jag har insett vad som verkligen är viktigt, på riktigt, och jag har förstått att nyckeln till allt stavas kärlek.
Wille var kärlek, gjord i kärlek och ihågkommen med kärlek. Och trots att livet varit tufft, tuffare än jag trodde det kunde vara och tuffare än vad jag trodde jag förtjänat, så är det ändå kärlek som genomsyrat allt de senaste åtta månaderna.
Året som gått är det värsta jag upplevt, men visst har det funnits ljus. All kärlek, all värme och allt engagemang som har berört mig och oss så mycket, allt detta kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.
Wilmer är, och kommer alltid att vara så oändligt saknad, men med minnet finns kärleken till honom och till varandra, och den kärleken försvinner inte. Den lever vidare, precis som Wilmer gör.

Vi vet att ingenting kan nånsin ersätta det vi förlorat, det liv vi miste alldeles för tidigt, men vi vet också att ett nytt liv, en liten bebis, kan ge oss framtidstro, hopp och nytt fokus. I början av juni, om allt går som det ska, kommer ett nytt litet liv till oss, och vi tror att Wilmer ler i sin himmel och att han är en stolt blivande storebror...<3

"Love will keep us alive"