Många tankar har rivits upp de senaste dagarna, då jag har börjat rensa och packa inför flytten. En flytt som jag tror är det bästa vi som familj kan göra, det blir en nystart för oss alla. Oavsett var i världen jag befinner mig så finns Wilmer hos mig, och det ska bli en lättnad att komma från Höstgatan. Inte så mycket inne i huset men i omgivningarna, jag har så otroligt starka minnen av när jag och Elliott sprang och letade, paniken växte och var vi än letade så fanns han inte där.
Jag har tänkt på det ibland, tänk om vi aldrig hittat honom? Det finns ju faktiskt föräldrar som blir av med ett barn och aldrig hittar det. En av mina tankar när jag letade efter Wilmer var just den, någon har tagit honom. Någon har tagit honom och fört bort honom och jag kommer kanske aldrig mer att se honom.
Jag kommer, i detta livet, aldrig mer att träffa min son men jag vet var han finns. Jag vet att han har det bra och jag vet, av hela mitt hjärta, att jag en dag kommer att få ha honom hos mig, i min famn igen. Det finns dagar då jag känner att jag kan inte vänta på det, att få komma dit han är, och det finns dagar när tanken på att vänta är okej. Jag har ju ganska mycket kvar här innan det är min tur, och den största delen av tiden vill jag ju vara här hos allt jag faktiskt har.
Idag började jag rensa bland Willes kläder, men det blev för tufft. Jag trodde jag skulle klara det, men jag fick ge upp. Det blev för mycket, för starkt, så det var bara att stänga kartongen igen. En annan dag kanske det går, men inte idag.
Nu ska jag krypa ner brevid Elliott som sover så gott i soffan, krama honom lite extra och viska, så jag inte väcker honom, hur mycket jag älskar honom och hur viktig han är. Min prins...