Reflektioner..

Man kan aldrig jämföra varandras sorger eller bekymmer, livet är ingen tävling i vem som har det värst eller som mår sämst. Olika faser och åldrar har sina sorger, bekymmer och problem, och när man pratar om dem så kan man ju bara utgå från sina egna erfarenheter.
Min erfarenhet är att i mitt liv innan Wilmers olycka fanns det såklart bekymmer, som jag ansåg stora då. Men livet valde att ändra mina perspektiv och erfarenheter och efter den händelsen, olyckan, så känns det som att de problemen var ju inga "riktiga" problem. Tänk om jag vetat då vad livet skulle skulle ge mig. Samtidigt känner jag att det är tur att jag inte visste då och tur att jag inte vet vad som ska komma. Jag tror inte att man hade orkat leva livet på samma sätt då, meningen är ju inte att vi ska veta hur framtiden ser ut, utan meningen måste ju vara att vi ska njuta och glädjas åt det vi har just nu, inte bara tänka på framtiden. Tror jag.
Jag har gjort många saker under mitt liv som varit tuffa och jobbiga, precis som alla andra. Jag har haft tuffa perioder genom åren och upplevt sorg, kraschade förhållanden, mm, precis som alla, eller iallafall de flesta, andra.
Men jag har gjort 3 saker som jag hoppas jag aldrig behöver göra om och som är det svåraste jag gjort, saker jag önskar att ingen behövde göra.
Det värsta jag behövt göra under min livstid är att dra upp min 19 månaders son ur grannens trädgårdsdamm, vända på honom och nånstans långt inne förlora mitt hopp, det lilla hoppet om att han fortfarande levde. Jag tror att jag nånstans, precis då, visste att han inte fanns kvar hos mig längre.
Den andra saken är att begrava Wilmer. En väldigt ljus, fin och kärleksfull stund, men så otroligt overklig och helt fruktansvärd. En mamma ska inte överleva sin son, det är liksom inte naturligt.
Det sista, som faktiskt har varit värst, var när Elliott blev hemkörd till oss den där hemska fredagen, då farmor kom som en räddande ängel. Samtidigt som ambulansen kom så kom farmor, hon tog hem Elliott till sig, lekte med honom en hel dag medan hennes tankar var någon helt annanstans. När vi, min man och jag, kommit hem från sjukhuset på eftermiddagen så körde hon hem Elliott till oss och han tog ett steg in i hallen, tittade på mig och sa: "Mamma, klarade Wille sig?" Att behöva förklara för honom, berätta om en sanning som jag inte kunde ta till mig själv, är det värsta jag gjort. Nånsin.
Erfarenheten är dyrköpt och livslång. Vad är ett problem, ett bekymmer egentligen? Det är olika för alla, självklart, men jag känner starkt att mina problem i framtiden kommer på något sätt att vara enklare att handskas med, när jag sätter dem i relation till min erfarenhet.

Var rädda om varandra och kom ihåg vad som är viktigt. Alla är vi värdefulla och viktiga, och vi är alla värda att älska och att bli älskade. <3