lördag 7 januari 2012

Oro..

Många olika tankar rör sig i mitt huvud just nu. Självklart känner jag en enorm glädje inför det som väntar, ett nytt litet liv som ska komma till oss, till vår familj. Men hur ska jag klara det om det visar sig att den lilla bebisen inte är fullt frisk, om nånting är "fel" och annorlunda. Jag menar inte att detta lilla liv inte är välkommet till oss då, för det är det såklart, men kommer jag att jämföra med Wilmer då? Wilmer som var så fin, så perfekt, både till utseende och till sinne. Jag är så rädd för det och jag är rädd för att inte kunna älska ett nytt barn på samma sätt som jag älskade Wilmer. Samtidigt vet jag att jag kommer att göra det, jag minns att jag hade samma tankar när jag väntade Wilmer - kommer jag att kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Ellitott? Och det kunde jag, med råge. Våra pojkar är otroligt älskade och jag har sagt till min man så många gånger att känslan när man tittar på sitt sovande barn påminner om känslan att vara nyförälskad. Den pirrande lyckokänslan är likadan och jag vet långt inne att det kommer att bli likadant denna gången, jag vet det. Men ändå, tänk om det inte blir så?
Jag vet ändå att vi gjort rätt, att vi behövet detta barnet, Inte bara jag och min man, utan hela vår familj. Vi behöver ett nytt fokus, nånting att slösa all vår kärlek som vi gav Wille på. Det finns massor av kärlek kvar, vi har inte glömt hur man älskar även om det ibland, när det är som mörkast, känns så...



Att få känna ett nytt litet liv som växer, att känna dessa små, små mjuka buffar inifrån, att veta vad som väntar om några månader och att längta så otroligt mycket, det är mysigt och underbart.
Samtidigt är sorgen över att Wilmer inte får vara med och uppleva ännu ett mirakel väldigt stor och tung. Han hade blivit en fin storebror, det är jag övertygad om. Han blir storebror nu också, men på ett annat sätt och på en annan nivå, men visst blir han storebror.

Många tankar väcks och mycket sorg vaknar till liv nu när jag håller på att packa. Även om jag inte sorterar Willes kläder och leksaker så måste jag ändå lägga ner det i kartonger, och bara det är smärtsamt. Det finns minnen till allt, till varenda litet plagg och till varenda liten leksak. Men de finaste minnena sitter inte i det matriella utan långt inne in mitt hjärta, där de alltid kommer att finnas. Du fattas mig...

8 kommentarer:

  1. Självklart gör det ont att Wille inte får vara med om att bli storebror här.
    Självklart är du/ni oroliga. Jag tror att kanske kan handla om att ni inte orkar mer sorg. Jag vet att ni kommer älska detta lilla underverk precis lika mycket som ni älskar Wille och Elliott fast jag tror att ni kanske kommer älska detta lilla barn mer intensivt för att ni vet hur skört livet är.
    Fina Ina & Ingemar, ja hela familjen. Det här kommer gå bra och bli bra! <3

    SvaraRadera
  2. Läser varje inlägg du gör även om jag inte alltid skriver till dig. Vi känner inte varandra men ändå så känns det som om jag känner dig och din familj. Allt du delar med dig...det är underbart och samtidigt så smärtsamt. Jag tänker ofta på er, går in och tittar om du skrivit något nytt. När det går lite " längre " mellan varje inlägg blir jag otålig och väntar på nästa...
    Jag önskar så att tiden kunde vridas tillbaka, att du fick en chans att göra allt annorlunda. Men det går inte och det är fruktansvärt. Livet är verkligen inte rättvist. Men att nu ett nytt litet liv snart skall bli en del av er familj är fantastiskt. Och kanske är det Wille som ger er detta lilla liv. Om inte Willes olycka skett hade ni då skaffat fler barn? kanske...eller så hade ni inte och detta lilla liv hade inte fått komma till er. Var det meningen? var det detta som var Willes uppgift. Var han en liten ängel som kom till er, en ängel vars uppgift var att ge er möjligheten att skapa detta liv. Kanske var han en ängel om ni fick låna en tid på jorden. Efter sig lämnar han sorg, saknad men väldigt mycket kärlek, och den kärleken fick er at skapa detta nya underbara lilla liv...kan meningen vara detta? som din kurator sa: allt som händer har inte en mening, men det kan komma en mening ur allt som händer....så sant! stor kram och styrka från en medmänniska som alltid läser det du skriver...

    SvaraRadera
  3. Ett still råd...Prova att inte värdera så mycket. Vilka känslor du än har, på vilket sätt och med vilken intensitet du än älskar olika individer -det är så du känner och det är okej. Det gör dig inte till en dålig människa eller dålig mamma. Kanske inte heller till den bästa människan och mamman alla kategorier. Men det har ingen betydelse för det är du. Du är du, så är det och det är okej.
    (Det vill säga acceptans. Inte alltid lätt. Men prova.)Kram

    SvaraRadera
  4. Jag förstår att du känner oro, det gjorde jag under min andra graviditet när våra tvillingar skulle få ett syskon. Jag oroade mig för att inte räcka till, för att inte ha kärlek så det räckte till alla och för att det skulle kännas konstigt med ett barn till. Men när han väl kom föll allt bara på plats och det har fungerat kanon sen dag ett. Sen det där med att jämföra, du kommer säkert att jämföra bebisen med Wilmer, det är ju naturligt att man jämför och drar paralleller och jag tycker inte att det är något negativt. Er bebis kommer bli en egen individ även om ni på vissa plan jämför med Wilmer. Jag är så glad för er skull att ni får äran att uppleva det härliga en gång till! Kram!

    SvaraRadera
  5. "Det enda vi aldrig får nog av är kärleken. Och det enda vi aldrig ger nog av är kärleken."

    SvaraRadera
  6. Sänder värme och kärlek till dig! Är så glad för er skull. Jag tror säkert att Wille kommer att hålla en extra trygg hand över sitt lilla syskon, och genom kärleken till Wille kommer kärleken till det nya lilla livet bli dubbel,tänker jag. All lycka till med flytt och växande bebismage!
    / Nina

    SvaraRadera
  7. Jag vet hur du har det, hur tankarna går. Med tre veckor kvar är paniken stor, tänk om allt blir "fel"?! Tänker så ofta på er. *varma kramar J*

    SvaraRadera
  8. Så glädjande att du ska bli mamma igen! Jag kan inte låta bli att komma med ett namnförslag om det blir en tjej... Wilja, så fint och så passande. Stort lycka till!!!

    SvaraRadera