Mitt i prick

Jag har en väldigt fin kalender som jag fått av min mamma, med ett slags ordspråk för varje dag.
Igår löd texten;
"Rosor har förvisso taggar, men de är ändå vackra.
De största glädjeämnena i livet går ofta hand i hand med en viss sorts smärta."

Det är fina ord, sanna men ändå ganska hårda. För mig stämmer orden så väl just nu, för samtidigt som jag väntar på ett av de största glädjeämnena så lever jag med den största sorgen, två känslomässiga ytterligheter som ändå går hand i hand på något konstigt vis.
Ju närmare bebisankomst jag kommer, desto mer tankar ägnas åt Wilmer och den enorma saknad jag lever med. Det är ett stort, svart hål som jag alltid kommer att ha med mig, Ingenting kommer att fylla det och så ska det nog vara. Wilmer är Wilmer, och ingenting kan ersätta honom, hans skratt, hans roll i familjen, men det betyder inte att det inte finns plats för ytterligare en liten person i vår familj.
En liten person som vi alla väntar på och som snart, snart är här!

Morgonljus..

Trots att mina fötter ser ut som ballonger och att fogarna värker så jag knappt kan gå, trots att sömnen är obefintlig och sorgen stor så kände jag ändå en strimma ljus och hopp i morse.
Elliott vaknade vid 07.30, så vi gick upp. Ca 10 meter från köksfönstret stod två rådjur och åt, inget konstigt med det men väldigt fridfullt och fint. Ca en halv meter från det ena rådjuret står ett fint äppelträd som vi fick av goda vänner på Wilmers 2-årsdag, det har tagit fart ordentligt och jag har hoppats och hållit tummarna att rådjuren ska låta det vara ifred och de rör faktiskt inte det, inte än iallafall!
De äter runtom, de är jättenära, men de rör inte trädet. Tramsig tanke kanske men för mig är det symboliskt. Det trädet kommer att växa och bli stort, det kommer att bära massor av frukt och det kommer att stå kvar länge, lika länge som vår kärlek till vår lille Wilmer består, ända tills vi får träffa honom igen...

Att vara lite off..

Just nu känns det som att livet rullar på lite för fort, och jag känner att mycket är på "vänt" för att jag inte har kraft och energi att ta tag i saker som jag borde ta tag i.
Det känns ibland som att sorgen är starkare nu än för ett halvår sedan, säkert beror det mycket på alla hormoner som spökar, men även på att jag har fått distans till hela händelsen. Det slår mig med full kraft emellanåt och tar andan ur mig totalt, vilket är en enorm kraftansträngning just nu, med alla andra tankar och all oro.
Ändå vill jag vara positiv. Jag vill vara som jag var innan, jag vill skratta, le och kunna glädjas åt allt runtomkring, och för det mesta går det bra men ibland rasar jag ner i ett svart hål som känns omöjligt att ta sig ur. Frågorna hopar sig, särskilt på natten, varför, varför vi, varför Wilmer, varför vår familj? Jag har alltid trott att det finns en mening med allt, men det finns det inte. För vad skulle vara meningen med att min son, en liten glad, underbar unge som alla tyckte om, skulle drunkna i en liten trädgårdsdamm? Det kan inte finnas någon mening med det, bara ren orättvisa. Fortfarande kan jag fundera på om det är ett straff, någonting som jag gjort fel, men samtidigt förstår mitt logiska jag att det inte kan vara så. För att bli straffad så hårt så måste man ha gjort något väldigt hemskt, och även om jag inte är det vitaste fåret i familjen så kan jag inte känna att jag förtjänar något så fruktansvärt som det som inträffat.
Tankarna på varför kommer aldrig nånsin att lämna mig, inte förrän den dagen jag får svar. Kommer jag att få det?

Samvetsfrågor

Ibland får jag frågan hur det känns att vänta ett  nytt barn, om jag någon gång har dåligt samvete för att min känsla skulle vara att jag ersätter Wilmer?
Svaret på den frågan är att självklart kan jag tänka tanken, tanken att detta barnet inte skulle funnits till om Wilmer fortfarande levt, men samtidigt kan jag inte känna att jag bör ha dåligt samvete eller känna att jag kommer att sakna Wille mindre, för så kommer det inte att bli. Wille är och kommer alltid att vara Wille, vår efterlängtade son, vår ängel som vi fick låna alldeles för kort tid och ingenting kan jämföras med honom, inga barn ska jämföras med varandra. Jag har ingen aning om hur det kommer att kännas att få möta barnet i min mage, jag vill tro att det kommer att var lika fint som mötet med  våra två söner, samtidigt som jag är rädd att känslostormen kommer att svepa in över mig, ordentligt...
Men då har jag min man, min klippa och min livlina, den människa som jag alltid kan luta mig mot och som alltid finns här. Att försöka bli gravida med ett tredje barn var ett gemensamt beslut, vi hade den enorma förmånen att lyckas och snart är vi där, snart ska vi välkomna vår nya familjemedlem. Och jag har ingen aning om hur allting kommer att bli, hur det kommer att kännas och hur jag kommer att reagera.
Men det är helt okej, jag känner ett enormt lugn inom mig, ett lugn som säger att vi fixar detta. Också. Allt kommer att bli så bra som det kan bli..
Saknad, längtan, stor sorg och förväntan i ett enda virrvarr, det är inte enkelt men det kommer att bli bra, till sist, det är min starka tro..

Solljus i maj..

Dagarna rinner förbi, jag blir tjockare, sparkarna intensivare, träden grönare och allting blir vackrare. Det enda som inte förändras är min sorg. Gråten är nära alltid, saknaden eften en liten glädjespridare är intensiv och jag kan inte förstå hur det går till, hur vi kan fortsätta leva?
Jag ser fram emot sommaren och vad den innebär för oss, men glädjen, den sanna riktiga glädjen saknas och just nu undrar jag om den kommer tillbaka nånsin. Jag kan absolut skratta, le och känna värmen från andra och värmen till andra, men den genuina glädjen är borta. Jag hoppas att ett litet efterlängtat knyte kan ge mig glädjen tillbaka, iallafall en del av den....

Solen är intensiv och värmande och jag hoppas och vill att den ska värma mig och hela min familj så att vi kan få känna riktig glädje och lycka igen...

.

Mirakel...

Två av mina mirakel, ett på utsidan och ett på insidan...

Valborg nr 2

Igår firade vi vår andra Valborg utan vår Wilmer, på samma ställe som förra året och med samma fina vänner (och några till)! För första gången kände jag verkligen att livet går på rätt håll, att vi lever vidare för att vi vill, inte bara för att vi måste.

När vi kom ner till bålet och stod där i värmen så gav min man mig en varm kram och sa," tänk på hur det var förra året jämfört med nu. Det är inte bra, det blir det aldrig, men det blir bättre och nästa år står vi förhoppningsvis här med en liten bebis, och då är det så bra det kan bli.."

En gammal bild på mig och våra Löberödsvänner som betyder så mycket för oss!