Mitt i prick

Jag har en väldigt fin kalender som jag fått av min mamma, med ett slags ordspråk för varje dag.
Igår löd texten;
"Rosor har förvisso taggar, men de är ändå vackra.
De största glädjeämnena i livet går ofta hand i hand med en viss sorts smärta."

Det är fina ord, sanna men ändå ganska hårda. För mig stämmer orden så väl just nu, för samtidigt som jag väntar på ett av de största glädjeämnena så lever jag med den största sorgen, två känslomässiga ytterligheter som ändå går hand i hand på något konstigt vis.
Ju närmare bebisankomst jag kommer, desto mer tankar ägnas åt Wilmer och den enorma saknad jag lever med. Det är ett stort, svart hål som jag alltid kommer att ha med mig, Ingenting kommer att fylla det och så ska det nog vara. Wilmer är Wilmer, och ingenting kan ersätta honom, hans skratt, hans roll i familjen, men det betyder inte att det inte finns plats för ytterligare en liten person i vår familj.
En liten person som vi alla väntar på och som snart, snart är här!