När livet vinner...

Vissa dagar är livskraften svag, men oftast är den stark, så stark att jag fortsätter trots allt. Jag fortsätter gå upp på morgonen och när jag lägger mig på kvällen så kan jag summera min dag och känna att det varit helt okej. 
Märkligt egentligen, det där med livskraften. Att den kan vara så stark att man när man varit med om det värsta ändå kan känna viljan att leva. Viljan att fortsätta och att kämpa för att få ett såpass bra liv som möjligt. Jag vet att alla inte har den, jag vet att det finns de som ger upp och som väljer den andra vägen, men jag kommer aldrig att göra det. Aldrig.

Viljan att leva och längtan efter livsglädje finns där. Jag är så tacksam för det, att viljan finns där. Ibland inbillar jag mig att det är min Wilmer som hjälper mig att orka vidare..

Hopp..?

När man pratar om sorg så används ofta ordet hopp. Ett ord med fin innebörd, ett ord som jag tycker om. Utom när det gäller min egen sorg. För jag förstår inte var och hur jag ska känna hopp? Inför vad, vad ska jag hoppas på? Om du är sjuk så kan du hoppas på att bli frisk, om du har gjort ditt bästa i ett sammanhang så kan du hoppas att det räcker, du kan hoppas att världen förändras och att alla får leva i fred med varandra - men vad ska jag hoppas på? Att Wilmer kommer tillbaka? Att olyckan bara är en mardröm, en mardröm som jag levt i under ett år och nio månader men som fortfarande känns som i går? Jag kanske är naiv ibland, men inte så naiv att jag tror att det jag hoppas när det gäller Wilmer kommer att bli verklighet.
Det är här jag blir lite vilsen. Hur ska jag då använda mitt hopp? Detta ord som betyder så mycket och som gör att vi kan se ljuset i tunneln, hur kan jag i egenskap av Wilmers mamma ha nytta av det ordet?
Jag vet inte. För det jag hoppas på, som jag egentligen vet att jag inte kan hoppas på, det kommer ju aldrig nånsin att inträffa. Jag måste överleva denna mardrömmen eller ge upp, och det är jag inte beredd på, jag har för mycket att leva för, jag har för mycket kvar.
Jag kommer att hoppas varje kväll att jag får vakna nästa morgon med mindre ångest, lite mindre saknad och en aning mindre sorg, så att jag kan andas lite, lite lättare....
Det kommer jag att hoppas på.

Kärlek..

Vi har kärlek, massor av kärlek...

Ljusare dagar..?

Jag är inne i en period då det är otroligt svårt att hitta ljuset. Saknaden är så svår och längtan efter min lille kille överstiger det mesta..
Vissa dagar är naturligtvis lättare än andra, men det är tungt, otroligt tungt. Att se pojkar i Wilmers ålder gör ont i hela hjärtat, samtidigt som jag kan le åt dessa fina, nyfikna 3-åringar.
Varför fick inte min son, min lille pojke uppleva livet? Varför fick inte han leva och upptäcka allt fint, allt vackert och underbart som finns runt omkring? Varför fick inte min Wilmer vara kvar och uppleva en härlig barndom, en trotsig tonårsperiod och en förhoppningsvis lycklig vuxentid, med en fin fru och goa barn? Varför inte?

Jag vet att jag aldrig får svar. Men jag sörjer honom så djupt och jag saknar honom mer än jag någonsin kan sätta ord på...
I sorgen är jag så otroligt ensam, och det finns ingen tröst, inga ord som lindrar. Många gånger undrar jag om jag verkligen orkar leva hela mitt liv utan min lille gosse..

Att ha allt

Häromdagen sa Elliott till mig: "mamma, jag har det så bra, jag har allt!" Jag undrade vad han menade med det och han svarade. "jag har verkligen allt, en storasyster, en storebror, en lillebror och en lillasyster! Och där i mitten kommer jag, jag har ju allt!"
Hans inställning är underbar och avundsvärd. I Elliotts värld är Wilmer alltid medräknad, alltid där och aldrig nånsin glömd..

8 år...

För åtta år sedan fick jag den största gåvan man som människa kan få, jag fick mitt första barn. Min stora, fina prins fyller åtta år idag. Åtta år, en evighet och en snabb minut..
Elliott förgyller mina dagar, han hjälper mig att härda ut och han ger mig en mening med mitt liv. Han är en stor anledning till att jag går upp på morgonen och en stor anledning till att jag över huvud taget finns kvar här.
Min ena son, min underbara pojke. För åtta år sedan låg jag på avdelning 44 på Lunds sjukhus med ett nyfött litet knyte i min famn, totalt ovetande om vad som skulle komma, vilka känslor han skulle väcka i mig och vilken resa jag hade framför mig. Det jag kände då var den enorma kärleken till ett barn, ett nyfött litet barn, en kärlek som fick mig att tappa andan. Och den kärleken känner jag fortfarande, varje dag.

Det finns ingen som kan göra mig så glad, så varm i hjärtat, så stolt och lycklig som Elliott kan. Det finns heller ingen som kan reta upp mig som han kan, men å andra sidan finns det ingen som blir så snabbt förlåten som han.. Ingens kramar värmer som hans och när han säger "mamma, jag älskar dig", så smälter jag.. Han har mitt hjärta i sin hand och jag är så svag för honom. Älskade unge..

Grattis, fina, underbara du. Din mamma älskar dig oändligt! <3

Nytt År!

Idag är första dagen på ett nytt år, ett orört, helt fantastiskt, väntande år..
2012 var ett år fullt av toppar och dalar. Fantastiska toppar, och fruktansvärda dalar. Den bästa toppen var dock den 30/5 då vi tog emot vår prinsessa, dagen då vi blev en "hel" familj igen, den dagen då det stora hålet i mitt hjärta krympte en liten aning..

Nyårsafton 2012 tillbringade vi hos goda vänner, den sortens vänner där man kan vara sig själv till 100%, inga konstigheter, inget tillgjort, ingenting som inte får sägas eller tyckas. Älskade vänner..
Jag är starkare idag än vad jag var den 1/1 2012. Ändå är jag inte särskilt stark, jag faller fortfarande ner i det svarta varje dag. Men jag faller inte lika långt eller lika hårt, och min förhoppning är att fallen kommer att dämpas under 2013.

Jag önskar att alla får ett underbart år, fyllt av kärlek, lycka, glädje och värme. Låt oss göra 2013 till ett fantastiskt, minnesrikt år, som vi kan se tillbaka på med stolthet!

Gott Nytt År!!