Tunga tankar..

Jag vet att min blogg, just nu, präglas av sorg, ledsamhet och ilska. Det är svårt att skratta och göra det från hjärtat, jag har en mask som jag sätter på mig när jag ska ut i "offentligheten". Hemma behöver jag inte bry mig, där kan jag släppa allt och gråta och skrika så mycket jag vill, även om jag inte får mina värsta bryt när Elliott är hemma. Så är mitt liv och vissa dagar är värre än andra, idag är det en sådan dag som bara är tung och jobbig.
Vi, min man och jag, har varit och sett ut en plats där Wilmers aska ska grävas ner och där vi kan ha stenen, en plats att gå till för oss och för alla andra.
Hur normalt är det? Hur många känner vi som måste välja en gravplats till sitt barn? Det är absurt, groteskt och helt galet.. Fortfarande, efter nästan 2 månader, tror jag, en liten microsekund, att han ligger i sin säng och sover när jag går upp på morgonen, men nej, hans lilla säng är ju borta och han också... Om jag varit ute ett ärende så kan tanken slå mig när jag är på väg hem, att han står säkert i dörren, skrikande av glädje när jag kommer. Det gör han inte. Det gör han aldrig.

Jag har kommit in i en ny fas i sorgen känns det som, en fas som präglas av insikt och saknad. En insikt i att jo, han är borta, det är faktiskt så. Och en saknad som inte går att sätta ord på. Helt sanslöst. Det gör så fruktansvärt, vansinnigt ont i hela mig, och ångesten kryper innanför skinnet. Jag har inte fler ord...

En hyllning...

Att skriva här är en form av terapi för mig, varje gång jag skriver så gråter jag, får ur mig lite känslor och direkt efteråt känns det en aning bättre.
Nu tar jag och bloggen en paus eftersom jag ska på en liten utflykt måndag-onsdag, men jag återkommer så fort jag är hemma igen!

Detta inlägg vill jag göra som en liten hyllning till alla er som läser min blogg, som kommenterar, som skickar sms, som ringer, som kommer och hälsar på bara för att ge oss en kram, som tänker på oss och som finns där i tankar och handling! Ingen nämnd och verkligen INGEN glömd, jag kommer att minnas denna värme och medmänsklighet under resten av mitt liv och jag kommer att ha som mål att ge lika mycket kärlek som jag och min familj fått ta emot denna fruktansvärda period. Jag kan ur djupet av mitt hjärta inte beskriva hur tacksam jag är, eller hur glad jag är inför all värme som existerar därute...
Trots att jag egentligen inte vill nämna några namn, eftersom alla är lika mycket värda, så måste jag ändå ge en extra kram till min familj, mina föräldrar, mina syskon och deras respektive samt min mans bror och hans familj. Utan er hade jag inte varit här, förmodligen hade jag legat inlagd på psyket. Jag älskar er!

Wilmer har värmt oss idag och kommer att fortsätta med det, även molniga dagar. Hans leende och skratt glömmer vi aldrig nånsin, trots att saknaden är oändlig och drabbar oss med en sanslös kraft emellanåt, han finns alltid här. Alltid. Jag vet att man kan dö av sorg, men jag tänker inte göra det. Inte just nu iallafall, kanske om 45 år.. Sörja kommer jag alltid att göra, men jag kan le åt minnena och uppskatta de 19 månader jag fick ha denna underbare gosse. Månader jag aldrig vill vara utan, även om det betyder att jag skulle få gå igenom detta igen. Wilmer är, som en väninna skrev i ett sms, den finaste ängeln. Han fattas oss och det kommer han att göra tills den dagen då vi träffas igen. Tills dess ska vi försöka ta hand om varandra och det livet vi har, älska varandra och vara så lyckliga som möjligt.

Livet går vidare. Det är en jättekonstig känsla, men det går vidare. Jag förstår bara inte hur? Hur orkar man bry sig om simpla saker som att handla, städa, tvätta...? Jag vet inte, men jag gör det, jag utför alla dessa sysslor precis som jag gjorde tidigare. Men då fanns det en annan glädje i allt, tidigare, allt gick lättare. Och nu går livet vidare, jag vet inte hur men så är det ...

Mitt liv fungerar mycket tack vare detta lilla troll..

Om ni frågar min Elliott var Wilmer är så säger han: "Han är ju här, fast osynlig". Och det är precis så det är. Wilmer är här, runt oss och inom oss hela tiden, han är vår ängel.
Mina tankar rusar gärna iväg, och den enda bilden jag har kunnat se idag är den när vi var på sjukhuset för att säga hejdå till Wille sista gången, dagen efter olyckan. Han var så fin, såg fortfarande ut som om han sov, men hans hjärta slog inte.. Vi pussade honom, klappade honom och berättade hur mycket vi älskade honom, sen var vi tvungna att gå. Det är det svåraste jag gjort i hela mitt liv, att stänga dörren till det fina Regnbågsrummet där min vackra prins låg, och gå därifrån... Mitt hjärta går i tusen bitar när jag tänker på det.
Samtidigt vet jag att han är med mig. De stunder, när jag blir hysteriskt ledsen och gråter så jag knappt kan andas, så känner jag ändå att han är hos mig, och när jag har gråtit en stund så kommer jag alltid att tänka på något som tröstar lite, och jag tror att det är Wille som hjälper till att få mig att tänka på det som känns bättre. Häromdagen slog det mig, mitt i en gråtattack, att min farmor är ju där, där Wilmer är. Min farmor var en öppen famn, hon hade 9 barn och hennes dörr stod alltid öppen, hennes hjärta var stort och alla fick plats. Det slog mig, att hon är ju där och tar hand om min lille gosse tills jag kan göra det själv. Och då kändes det lite bättre.

Dagen går upp och ner. Ibland känns det som att jag klarar inte mer, jag vill inte och kan inte leva en endaste dag till utan min lilla kille, och ibland är det okej, ibland har jag mer ork. Jag vet aldrig hur jag kommer att känna mig nästkommande timme, men jag har bestämt mig för att bara ta det som det kommer och inte kämpa emot. Livet har visat mig att det är en bergochdalbana, och det är bara att åka med och hålla i sig...

Wilmer med sin kusin ca 2 veckor innan olyckan. En liten glader!!

En ängel flög förbi

mot himlen så fri

Men han lämnade sitt leende

på vårt jord..

Jag saknar dig så oändligt... Vi ses snart!

Orättvisa rättvisor?

Igår var det studentdax för vår Malin, en dag och kväll som blev precis så bra som den skulle, för att hon förtjänade det och är världens bästa Malin! Jag försökte verkligen glädjas och jag tyckte att jag lyckades ganska bra. Studenten är ju en glädjehögtid, som få faktiskt. Lycka, frihet, glädje och känslan av vad man åstadkommit under flera år och att man är fri, den känslan är obetalbar!

En underbart vacker liten student!

I all glädje fanns det ändå ett sting av en känsla av orättvisa. Livet är inte rättvist, om det varit det, varför fick inte vår Wilmer leva så att han kunde få uppleva sin student? Varför fick han inte vara med i går, denna glädjens dag? Wille hade garanterat blivit festens mittpunkt igår genom att sprida sina skratt och sin livsglädje till alla, och genom att ha Malins fulla uppmärksamhet. Hon älskade sin lillebror, och han avgudade henne...

Elliott sa en väldig tänkvärd sak igår, han frågade varför Wilmer var hos änglarna, varför de hade tagit tillbaka honom? Då kom jag ihåg en sak som min man alltid brukade säga, att vi har bara våra barn till låns, och det är ju så sant. Även om jag aldrig tyckt om när han säger det så är det så, och i vårt fall väldigt påtagligt.

Så jag försökte tänka såhär, att vi fick låna Wilmer i 19 fantastiska, underbara månader, en tid som jag aldrig skulle vilja vara utan. Sedan ville änglarna ha tillbaka honom, och hämtade honom. Nu lever vi med en ängel som är med oss hela tiden, och med en massa fina minnen som aldrig kommer att suddas ut. Det går inte. Avtrycken vår Wilmer har gjort går inte att ta bort, aldrig nånsin...

Men saknaden och längtan är enorm, en saknad som bara flyger på och tar andan ur en ibland. Igår var en sådan kväll, det var Malins kväll men han fattades oss så oändligt mycket.

En stolt pappa med sin fantastiska dotter!!



Student

Idag tar min mans dotter, min bonusdotter, studenten. En fantastisk dag, vädret är perfekt, förväntningarna höga och glädjen stor hos de blivande studenterna.
Jag skäms över min oförmåga att vara glad. Självklart gläds jag för Malins skull, men udden är borta i allt, speciellt glädjen. Idag skulle ju Wilmer varit med, firat sin storasyster som han älskade så mycket, han skulle varit med och delat denna speciella dag. Omständigheterna gör att jag har svårt att känna allt jag borde känna, glädje och lycka, och då mår jag ännu sämre eftersom det känns som att det går ut över min älskade Malin.  Så om du läser detta Malin: jag älskar dig, är oändligt stolt över dig och för att jag får vara en del i ditt liv. Wilmer är med dig idag, och han älskar dig, det vet du...

Hjärtat i mitten är Wilmer, och de andra är jag, din pappa, Elliott och Joakim. Vi älskar dig.