Orättvisa rättvisor?

Igår var det studentdax för vår Malin, en dag och kväll som blev precis så bra som den skulle, för att hon förtjänade det och är världens bästa Malin! Jag försökte verkligen glädjas och jag tyckte att jag lyckades ganska bra. Studenten är ju en glädjehögtid, som få faktiskt. Lycka, frihet, glädje och känslan av vad man åstadkommit under flera år och att man är fri, den känslan är obetalbar!

En underbart vacker liten student!

I all glädje fanns det ändå ett sting av en känsla av orättvisa. Livet är inte rättvist, om det varit det, varför fick inte vår Wilmer leva så att han kunde få uppleva sin student? Varför fick han inte vara med i går, denna glädjens dag? Wille hade garanterat blivit festens mittpunkt igår genom att sprida sina skratt och sin livsglädje till alla, och genom att ha Malins fulla uppmärksamhet. Hon älskade sin lillebror, och han avgudade henne...

Elliott sa en väldig tänkvärd sak igår, han frågade varför Wilmer var hos änglarna, varför de hade tagit tillbaka honom? Då kom jag ihåg en sak som min man alltid brukade säga, att vi har bara våra barn till låns, och det är ju så sant. Även om jag aldrig tyckt om när han säger det så är det så, och i vårt fall väldigt påtagligt.

Så jag försökte tänka såhär, att vi fick låna Wilmer i 19 fantastiska, underbara månader, en tid som jag aldrig skulle vilja vara utan. Sedan ville änglarna ha tillbaka honom, och hämtade honom. Nu lever vi med en ängel som är med oss hela tiden, och med en massa fina minnen som aldrig kommer att suddas ut. Det går inte. Avtrycken vår Wilmer har gjort går inte att ta bort, aldrig nånsin...

Men saknaden och längtan är enorm, en saknad som bara flyger på och tar andan ur en ibland. Igår var en sådan kväll, det var Malins kväll men han fattades oss så oändligt mycket.

En stolt pappa med sin fantastiska dotter!!