Om ni frågar min Elliott var Wilmer är så säger han: "Han är ju här, fast osynlig". Och det är precis så det är. Wilmer är här, runt oss och inom oss hela tiden, han är vår ängel.
Mina tankar rusar gärna iväg, och den enda bilden jag har kunnat se idag är den när vi var på sjukhuset för att säga hejdå till Wille sista gången, dagen efter olyckan. Han var så fin, såg fortfarande ut som om han sov, men hans hjärta slog inte.. Vi pussade honom, klappade honom och berättade hur mycket vi älskade honom, sen var vi tvungna att gå. Det är det svåraste jag gjort i hela mitt liv, att stänga dörren till det fina Regnbågsrummet där min vackra prins låg, och gå därifrån... Mitt hjärta går i tusen bitar när jag tänker på det.
Samtidigt vet jag att han är med mig. De stunder, när jag blir hysteriskt ledsen och gråter så jag knappt kan andas, så känner jag ändå att han är hos mig, och när jag har gråtit en stund så kommer jag alltid att tänka på något som tröstar lite, och jag tror att det är Wille som hjälper till att få mig att tänka på det som känns bättre. Häromdagen slog det mig, mitt i en gråtattack, att min farmor är ju där, där Wilmer är. Min farmor var en öppen famn, hon hade 9 barn och hennes dörr stod alltid öppen, hennes hjärta var stort och alla fick plats. Det slog mig, att hon är ju där och tar hand om min lille gosse tills jag kan göra det själv. Och då kändes det lite bättre.

Dagen går upp och ner. Ibland känns det som att jag klarar inte mer, jag vill inte och kan inte leva en endaste dag till utan min lilla kille, och ibland är det okej, ibland har jag mer ork. Jag vet aldrig hur jag kommer att känna mig nästkommande timme, men jag har bestämt mig för att bara ta det som det kommer och inte kämpa emot. Livet har visat mig att det är en bergochdalbana, och det är bara att åka med och hålla i sig...

Wilmer med sin kusin ca 2 veckor innan olyckan. En liten glader!!