Tunga tankar..

Jag vet att min blogg, just nu, präglas av sorg, ledsamhet och ilska. Det är svårt att skratta och göra det från hjärtat, jag har en mask som jag sätter på mig när jag ska ut i "offentligheten". Hemma behöver jag inte bry mig, där kan jag släppa allt och gråta och skrika så mycket jag vill, även om jag inte får mina värsta bryt när Elliott är hemma. Så är mitt liv och vissa dagar är värre än andra, idag är det en sådan dag som bara är tung och jobbig.
Vi, min man och jag, har varit och sett ut en plats där Wilmers aska ska grävas ner och där vi kan ha stenen, en plats att gå till för oss och för alla andra.
Hur normalt är det? Hur många känner vi som måste välja en gravplats till sitt barn? Det är absurt, groteskt och helt galet.. Fortfarande, efter nästan 2 månader, tror jag, en liten microsekund, att han ligger i sin säng och sover när jag går upp på morgonen, men nej, hans lilla säng är ju borta och han också... Om jag varit ute ett ärende så kan tanken slå mig när jag är på väg hem, att han står säkert i dörren, skrikande av glädje när jag kommer. Det gör han inte. Det gör han aldrig.

Jag har kommit in i en ny fas i sorgen känns det som, en fas som präglas av insikt och saknad. En insikt i att jo, han är borta, det är faktiskt så. Och en saknad som inte går att sätta ord på. Helt sanslöst. Det gör så fruktansvärt, vansinnigt ont i hela mig, och ångesten kryper innanför skinnet. Jag har inte fler ord...