En hyllning...

Att skriva här är en form av terapi för mig, varje gång jag skriver så gråter jag, får ur mig lite känslor och direkt efteråt känns det en aning bättre.
Nu tar jag och bloggen en paus eftersom jag ska på en liten utflykt måndag-onsdag, men jag återkommer så fort jag är hemma igen!

Detta inlägg vill jag göra som en liten hyllning till alla er som läser min blogg, som kommenterar, som skickar sms, som ringer, som kommer och hälsar på bara för att ge oss en kram, som tänker på oss och som finns där i tankar och handling! Ingen nämnd och verkligen INGEN glömd, jag kommer att minnas denna värme och medmänsklighet under resten av mitt liv och jag kommer att ha som mål att ge lika mycket kärlek som jag och min familj fått ta emot denna fruktansvärda period. Jag kan ur djupet av mitt hjärta inte beskriva hur tacksam jag är, eller hur glad jag är inför all värme som existerar därute...
Trots att jag egentligen inte vill nämna några namn, eftersom alla är lika mycket värda, så måste jag ändå ge en extra kram till min familj, mina föräldrar, mina syskon och deras respektive samt min mans bror och hans familj. Utan er hade jag inte varit här, förmodligen hade jag legat inlagd på psyket. Jag älskar er!

Wilmer har värmt oss idag och kommer att fortsätta med det, även molniga dagar. Hans leende och skratt glömmer vi aldrig nånsin, trots att saknaden är oändlig och drabbar oss med en sanslös kraft emellanåt, han finns alltid här. Alltid. Jag vet att man kan dö av sorg, men jag tänker inte göra det. Inte just nu iallafall, kanske om 45 år.. Sörja kommer jag alltid att göra, men jag kan le åt minnena och uppskatta de 19 månader jag fick ha denna underbare gosse. Månader jag aldrig vill vara utan, även om det betyder att jag skulle få gå igenom detta igen. Wilmer är, som en väninna skrev i ett sms, den finaste ängeln. Han fattas oss och det kommer han att göra tills den dagen då vi träffas igen. Tills dess ska vi försöka ta hand om varandra och det livet vi har, älska varandra och vara så lyckliga som möjligt.