Vem bestämmer?

Jag undrar vem det är som bestämmer vem som ska tas ifrån oss och vem som ska få stanna? Vem har den makten, makten att göra människor så otroligt olyckliga, ledsna och sorgsna? Vem bestämde att det var Wilmers tur att lämna denna världen, innan han ens fyllt 2 år?
Jag vill inte tro att det finns en Gud som bestämmer sånt. Den Gud jag tror på, och alltid har gjort, han skulle aldrig vilja göra mig så illa. Det är ju meningen att Han ska älska och ta hand om oss, så då kan det inte vara Hans beslut? Vems är det då? För inte kan det vara slumpen som avgör vilka barn som ska dö och vilka som ska få stanna kvar, det känns så fel. Handlar det om otur, fel dag, fel plats och fel allting? Jag vet inte, men tankar som dessa kan mala i mitt huvud ofta, ofta. Skuldkänslor blandat med varför, och om jag gjort något fel, om detta är ett straff? Vad kan jag ha gjort som är så fel, och varför straffas isåfall inte människor som har gjort hemska saker, rånat, våldtagit och mördat?
Det känns som att, om detta är ett slags straff, så är jag och resten av min familj, straffade för resten av våra liv, och nu kan det inte hända oss mer hemska saker. Eller? Vi är aldrig säkra, ingen är helt säker på att få leva ett liv utan några tragedier eller hemskheter. Skillnaden är bara att innan kunde jag leva med den tanken, för det var bara en tanke som poppade upp ibland, och jag tänkte ofta "det händer inte mig". Men det gjorde det. Det allra grymmaste, mest tragiska och fruktansvärda, det hände mig, oss, och alla i vår närhet.

Njut av varje dag, av dem ni älskar och har omkring er, njut så mycket  ni kan. Och för att använda ett lite slitet uttryck, "Carpe Diem". Fånga dagen, lev i nuet och njut, för ibland händer det som inte får hända. Men om vi har talat om för våra nära hur mycket vi älskar dem medan vi har dem omkring oss, så behöver vi inte gräma oss att vi inte sa det innan det var för sent, om det värsta skulle hända... Så njut, av varandra, livet, kärleken, era barn, vänner och familj. Livet är för kort för att levas i dåtiden eller i framtiden. Lev nu...

13..

13 veckor har det gått idag, och det känns som 13 dagar, rent sorgemässigt. Mitt hål i hjärtat blir inte mindre, skorpan på såret slits av hela tiden och mina andetag är inte lättare...
Undrar hur länge det ska kännas såhär? Denna grymma, hårda saknaden som jag känner varje dag, varje timme och varje minut.. 13 veckor.. Det kunde lika gärna vara 13 timmar, det känns inte mindre för att tiden gått.
Självklart finns det ljusare stunder ibland, många fler nu än för 13 veckor sedan, men jag trillar tillbaka i mörkret väldigt, väldigt ofta. De ljusa stunderna finns varje dag, allt från ett fint sms till att tillbringa några timmar med en god vän eller med min familj, men fortfarande är mörkret större. En dag, ett andetag i taget, det är fortfarande så jag lever. En underbar sjuksköterska på akuten den hemska fredagen, hon sa till mig : "Du måste andas, för Elliotts skull måste du fortsätta andas.." Och det gör jag, jag andas för hans skull och för min familjs skull.
Ikväll var vi bjudna på en väldigt trevlig tillställning hos vänner som, under denna hemska period, visat oss en enorm omtänksamhet, men vi fick ringa idag och tacka nej, för det gick inte. Det är en svår känsla att förklara, men när kraften tar slut så tar den verkligen slut, och då orkar vi ingenting.
Denna vecka tog min kraft slut i onsdags, då vi var och såg ut typsnitt och text till gravstenen. När vi kom hem därifrån var det som om någon slog mig i huvudet, och jag blev så fruktansvärt trött, orkeslös och svag. I dessa stunder så kan jag inte göra någonting, hur mycket jag än vill. Det är fullkomligt omöjligt att få kroppen att göra något den inte orkar, och idag har det varit likadant. Inte för att jag inte vill, utan för att det inte går.
Jag tittar ut, ser sommaren och allt det vackra, men jag gläds inte. Jag önskar bara att dagarna går, fort, fort, fort... Så jag orkar vidare, snart.

Märkliga ärenden

Idag ska jag och min man köra in till Eslövs stenhuggeri och se om texten som ska stå på Wilmers gravsten är rätt innan de ristar in det i stenen. Vad gör andra människor idag? Handlar, tvättar, städar, jobbar, packar inför semester, myser i soffan, är på banken, vårdcentralen kanske? Inte vi. Det ärendet vi måste uträtta idag är av ett helt annat slag, nästan absurt på något vis. Detta är så långt ifrån okej som man kan tänka sig. Jag skulle så gärna bytt mot vilket ärende som helst för att få slippa göra detta. Älskade Wille, idag känns det som om hålet i  mitt hjärta är större än nånsin. Jag skulle göra precis vad som helst för att få ha dej här. Vad som helst, älskade lille fine du...

Diamanter och tårar

Jag har varit iväg över helgen med en av de bästa väninnorna jag har, en underbar tjej med ett hjärta av guld! Hon orkar lyssna på hur jag mår och hur allt känns, hon finns där om det behövs och hon tröttnar inte.. En av mina diamanter, helt enkelt. Tack fina, fina du, du är så värdefull för mig..!

Vi har varit iväg lördag-måndag, ett välbehövligt avbrott i vardagen. Men även om det är väldigt skönt att komma iväg så är det samtidigt jobbigt, för fortfarande finns min trygghet hemma, i mitt hem, med min man och min son. Det är tufft att vara så långt ifrån dem, men samtidigt känns det att jag behöver det, jag behöver lämna hemmets trygga bo och våga mig ut från min trygghet. Ett steg i taget, hela tiden.
Det är oerhört svårt att se små barn, runt 1,5 år, särskilt pojkar. Det hugger i hjärtat och jag tappar nästan andan, jag måste verkligen slappna av och andas djupt några gånger. Då brukar jag, fast det låter konstigt, be Wille hjälpa mig. "Hjälp mamma nu, ge mig lite styrka", säger jag inom mig, och då känns det faktiskt bättre. Han finns ju där, i mitt medvetande och i mitt liv, hela, hela tiden. Och jag tycker inte att det är jobbigt att prata om Wilmer, tvärtom, att inte prata om honom är att förneka honom, och han kommer alltid att vara hos oss, en del av vårt liv och vår familj. Jag kan tycka allt som hänt är extra orättvist mot Elliott, det är orättvist mot alla, men kanske lite extra mot honom, han har förlorat en efterlängtad bror, och när jag ser andra barn med sina småsyskon så känns det tungt i hjärtat..  Jag har alltid drömt om en stor familj, att mina barn ska ha flera syskon, men nu blev det inte så. Elliott har två fantastiska halvsyskon som han älskar av hela sitt hjärta, (det gör jag oxå!)  men han har inget helsyskon och varannan vecka är han ensamt barn. Det sörjer jag lite extra.

På planet hem från Chicago i går mådde jag sådär, det var mycket tankar på Wille och på vår enorma förlust. Satt och läste i en DV (Damernas Värld), och där fanns en krönika, skriven av Denise Rudberg, en av mina favoritförfattare. Krönikan handlade om hur livet svänger hit och dit, och hur man ska genomgå olika saker. Slutcitatet i krönikan var "Livet förändras - det är en del av det." Så fort jag läst just det, så kände jag mig lite starkare, för så är det ju. Vi ska alla genomgå förändringar, även alla som har  fler barn med många syskon, för de som inte har barn, för de som har vuxna barn, för alla. Livet förändras ju, i stort och smått.
Det är en del av det.

Tankar...

Jag har haft några ganska bra dagar, då jag bestämt mig för att välja glädjen, lyckan och kärleken. Men igår och idag har varit ganska dåliga dagar, en enorm saknad har satt in, en saknad jag inte känt innan, inte på detta viset. Tänk dig att sakna någon du älskar mer än livet, och ändå veta att du aldrig kommer att se den personen igen, den känslan lever jag med hela tiden. Det är en känsla som liksom kliar inifrån, jag kan inte sätta ord på den enorma frustration som jag känner över det, att jag aldrig, åtminstone inte i detta livet, får krama och pussa på min lille prins igen, det är en enorm ångest.
Jag, och många med mig, har sagt att om något av mina barn dör, då dör jag. Så sa jag ofta tidigare, och menade verkligen det. Men nu sitter jag här, 12 veckor efter att jag hittade min 19 månder gamla son drunknad, och jag lever. Ibland undrar jag varför, men jag lever. Jag dog inte när min son dog, men en del av mig gjorde. En del av mitt hjärta är borta, och resten är krossat i tusen bitar. Under två kvällar har jag, när jag gått och lagt mig, känt att "så skönt att ännu en dag har gått. Då är det en dag mindre till jag får träffa Wille." Osunt - kanske det, men det är så det känns. Idag längtar jag efter att tiden ska gå, fort, fort, så jag snart får vara tillsammans med min bebis, min älskade prins...

Fina ord..

Detta har stått på vår tavla i köket i ca 2 månader, det översta har Jocke skrivit, sen jag, Malin och sist Ingemar... Kan inte förmå mig att sudda bort det, och just nu ser jag ingen anledning till det.. <3






- Posted using BlogPress from my iPhone

Att välja glädje

Det finns en bok som heter "Att välja glädje", skriven av Kaj Pollack. Jag har haft boken i min bokhylla länge, säkert 2 år, men började läsa den för ca 1 år sedan och redan då tyckte jag att den var fantastisk. Jag har börjat läsa den igen, och efter det som hänt så får boken en ännu större betydelse.
I det stora hela så handlar den om att vi har, i hela vårt liv, möjlighet att välja, att göra olika val, och att de valen påverkar hur vi tänker och agerar.
Jag har bestämt mig för att välja glädjen. Jag skulle lika gärna, och väldigt lätt, kunna välja det andra, bitterheten och ilskan, men jag vill inte för det hade Wilmer adrig velat. Jag väljer glädjen även om det är supersvårt varje dag, men jag vill inte bara fortsätta att leva, jag vill leva ett liv som är fullt av glädje och lycka. Hålet i mitt hjärta och i min själ, känslan av att sakna en del av mig själv, den känslan kommer jag alltid att leva med. Men jag känner att jag är skyldig mig själv och Wilmer att iallafall försöka bli någolunda lycklig igen, även om livet aldrig mer blir detsamma. Mitt liv kommer aldrig mer att bli sig likt, det kommer aldrig att bli det livet jag valde för det livet hade jag innan Wilmer dog, men det betyder inte att det måste bli ett dåligt liv. Jag tänker göra allt jag kan för att resten av min tid här ska bli så bra som det går. Livet blir aldrig mer sig likt, men det betyder inte att det blir ett sämre liv.
Vi var och träffade vår kurator i Lund förra veckan, en man som är väldigt klok och en väldigt bra lyssnare. Han sa en bra sak. "Det finns inte en mening med allt som sker, men det kan komma en mening ur allt som sker." Så bra sagt! Jag kan inte, och kommer aldrig, att se en mening med att min Wilmer drunknade i grannens trädgårdsdamm. Bara att se det nerskrivet känns som en ond dröm. Men kanske om ett år eller två så kan jag se att det har kommit en mening ur att det hände, jag hoppas det. Han kan inte ha dött förgäves, det är omöjligt.

Jag försöker njuta av mitt liv, även om det fortfarande gör väldigt ont att andas. Varje sekund utan honom gör ont, och jag har fortfarande inte hittat något sätt att förhindra den smärtan. Just nu sitter jag på trädäcket och skriver, Elliott och Ingemar hoppar studsmatta och brasan brinner några meter från mig. En underbar sommarkväll, men det saknas något. Och det kommer det alltid att göra. Älskade, saknade ängel....

"Om dina ögon blir blanka och röda
Dina kinder blir våta
Om du känner smaken av något salt,
när dina tårar rinner

Kroppen känns som den ska gå sönder
Hjärtat att det ska brista
Tänk då på att du har ögon som kan gråta
och le av lycka
Dina ögon är din själs spegel

Du har kinder som tårarna kan få rinna fritt på
kinder någon kan få torka och smeka
Gråten som gör att kroppen gör ont
visar att du har en fin själ inom dig
Som lever och vill väl

När hjärtat vill brista
då känner du din själ,
kropp och ande

Du har ett hjärta
I hjärtat finns kärlek
I kärlek finns vi..."