Jag, och många med mig, har sagt att om något av mina barn dör, då dör jag. Så sa jag ofta tidigare, och menade verkligen det. Men nu sitter jag här, 12 veckor efter att jag hittade min 19 månder gamla son drunknad, och jag lever. Ibland undrar jag varför, men jag lever. Jag dog inte när min son dog, men en del av mig gjorde. En del av mitt hjärta är borta, och resten är krossat i tusen bitar. Under två kvällar har jag, när jag gått och lagt mig, känt att "så skönt att ännu en dag har gått. Då är det en dag mindre till jag får träffa Wille." Osunt - kanske det, men det är så det känns. Idag längtar jag efter att tiden ska gå, fort, fort, så jag snart får vara tillsammans med min bebis, min älskade prins...
Tycker inte alls att det är osunt att du gläds över att ytterligare en dag har gått. Man får lov att längta tills ens jordeliv är över bara man minns att leva varje dag av jordelivet och det tror jag att du lägger stor vikt vid att verkligen försöka göra.
SvaraRaderaKram & Kärlek!
Kärlek...
SvaraRaderaSkönt när dagarna går...tiden går och det uppskattar du just nu! En dag kommer du att njuta av att tiden inte rusar iväg! En dag kommer du att leva så normalt det nu går med den saknaden ni tvingas leva med livet ut! Då har du lärt dig att hantera vardagen och högtiden, samtidigt som sorgen och saknaden finns hos dig. Det har inte gått så lång tid ännu.... jag tror inte att tiden läker alla sår, men att man kan lära sig att hantera den på olika sätt. Det kan du få till! Med tiden så.....
SvaraRaderaskickar all styrka jag bara kan till er!
Linda & Pärlan
Din sorg och saknad och frustration är DIN....men....har du varit i kontakt med andra föräldrar som liksom ni drabbats av varje förälders mardröm? Jag menar inte att det kommer att förändra dina känslor och upplevelser, men du kommer att bli bekräftad, få bekräftat, allt du känner, som du ibland ifrågasätter som galna, osunda, konstiga. Och, av egen erfarenhet, jag vet att det lindrar att dela sina upplevelser och erfarenheter med människor som gått igenom samma sak och på något underligt vis kommit ut på andra sidan, stärkta och levande. Det har gått allt för kort tid sedan det fruktansvärda hände, du kan inte förvänta dig att något överhuvudtaget ska kännas normalt. Katarina, känn ingen skuld. Ber för er familj och ber för att du ska finna frid med dig själv.
SvaraRaderaInte konstigt när man längtar efter sin prins att man känner så...
SvaraRaderaMan förstår sig inte på livet men jag är säker på att du kmr hitta livsgnistan igen,fast de kmr ta tid o helt läkt blir man aldrig..
Livet tar andra vägar en de man tänkt sig så de är bara o följa med o göra så gott man kan....vilket du ju gör
De går upp o de går ner men tänk på att du har någon som följer varje steg du tar o som bär dig när du inte orkar!!!
De jag i dag tyckte kändes omöjligt o för svårt o leva med kan i morron öppna nya vägar nya möjligheter o jag kan förvåna mig att saker kan ändras så snabbt..Faktiskt till de bättre i mitt fall då..
Lev en dag i taget o orka bara med de du precis behöver o låt folk hjälpa dig o "bära" dig
Wille fick ett kort liv men så älskad o omhuldad av sin familj o nära...
Han fattades inte något.....
Tänker på er daglgen både när jag somnar o när jag vaknar..
Varma tankar o kramar Monica
Tänker så på er ♥
SvaraRaderaStyrke kramar Malin
Massa tårar trillar ner för mina kinder när jag läser detta!! Du är ett levande bevis på att vi klarar så mycket mer än vad vi tror<3 Du är en kämpe Katarina!! Er familj har lärt min familj och så många andra vi känner att uppskatta livet på ett annat sätt och att älska varandra i massor<3 Enorma styrke kramar till dig och din familj!! Er lilla prins kommer alltid leva vidare i så mångas hjärtan <3 // Sandra med familj
SvaraRaderaFörstår precis hur du känner dig , det har gått 5 månader sen min älskade lämnade jorden jag har dagar med glädje men oxå dagar av en enorm tomhet och saknad. // Delicia
SvaraRadera