Diamanter och tårar

Jag har varit iväg över helgen med en av de bästa väninnorna jag har, en underbar tjej med ett hjärta av guld! Hon orkar lyssna på hur jag mår och hur allt känns, hon finns där om det behövs och hon tröttnar inte.. En av mina diamanter, helt enkelt. Tack fina, fina du, du är så värdefull för mig..!

Vi har varit iväg lördag-måndag, ett välbehövligt avbrott i vardagen. Men även om det är väldigt skönt att komma iväg så är det samtidigt jobbigt, för fortfarande finns min trygghet hemma, i mitt hem, med min man och min son. Det är tufft att vara så långt ifrån dem, men samtidigt känns det att jag behöver det, jag behöver lämna hemmets trygga bo och våga mig ut från min trygghet. Ett steg i taget, hela tiden.
Det är oerhört svårt att se små barn, runt 1,5 år, särskilt pojkar. Det hugger i hjärtat och jag tappar nästan andan, jag måste verkligen slappna av och andas djupt några gånger. Då brukar jag, fast det låter konstigt, be Wille hjälpa mig. "Hjälp mamma nu, ge mig lite styrka", säger jag inom mig, och då känns det faktiskt bättre. Han finns ju där, i mitt medvetande och i mitt liv, hela, hela tiden. Och jag tycker inte att det är jobbigt att prata om Wilmer, tvärtom, att inte prata om honom är att förneka honom, och han kommer alltid att vara hos oss, en del av vårt liv och vår familj. Jag kan tycka allt som hänt är extra orättvist mot Elliott, det är orättvist mot alla, men kanske lite extra mot honom, han har förlorat en efterlängtad bror, och när jag ser andra barn med sina småsyskon så känns det tungt i hjärtat..  Jag har alltid drömt om en stor familj, att mina barn ska ha flera syskon, men nu blev det inte så. Elliott har två fantastiska halvsyskon som han älskar av hela sitt hjärta, (det gör jag oxå!)  men han har inget helsyskon och varannan vecka är han ensamt barn. Det sörjer jag lite extra.

På planet hem från Chicago i går mådde jag sådär, det var mycket tankar på Wille och på vår enorma förlust. Satt och läste i en DV (Damernas Värld), och där fanns en krönika, skriven av Denise Rudberg, en av mina favoritförfattare. Krönikan handlade om hur livet svänger hit och dit, och hur man ska genomgå olika saker. Slutcitatet i krönikan var "Livet förändras - det är en del av det." Så fort jag läst just det, så kände jag mig lite starkare, för så är det ju. Vi ska alla genomgå förändringar, även alla som har  fler barn med många syskon, för de som inte har barn, för de som har vuxna barn, för alla. Livet förändras ju, i stort och smått.
Det är en del av det.