Jag vill inte tro att det finns en Gud som bestämmer sånt. Den Gud jag tror på, och alltid har gjort, han skulle aldrig vilja göra mig så illa. Det är ju meningen att Han ska älska och ta hand om oss, så då kan det inte vara Hans beslut? Vems är det då? För inte kan det vara slumpen som avgör vilka barn som ska dö och vilka som ska få stanna kvar, det känns så fel. Handlar det om otur, fel dag, fel plats och fel allting? Jag vet inte, men tankar som dessa kan mala i mitt huvud ofta, ofta. Skuldkänslor blandat med varför, och om jag gjort något fel, om detta är ett straff? Vad kan jag ha gjort som är så fel, och varför straffas isåfall inte människor som har gjort hemska saker, rånat, våldtagit och mördat?
Det känns som att, om detta är ett slags straff, så är jag och resten av min familj, straffade för resten av våra liv, och nu kan det inte hända oss mer hemska saker. Eller? Vi är aldrig säkra, ingen är helt säker på att få leva ett liv utan några tragedier eller hemskheter. Skillnaden är bara att innan kunde jag leva med den tanken, för det var bara en tanke som poppade upp ibland, och jag tänkte ofta "det händer inte mig". Men det gjorde det. Det allra grymmaste, mest tragiska och fruktansvärda, det hände mig, oss, och alla i vår närhet.
Njut av varje dag, av dem ni älskar och har omkring er, njut så mycket ni kan. Och för att använda ett lite slitet uttryck, "Carpe Diem". Fånga dagen, lev i nuet och njut, för ibland händer det som inte får hända. Men om vi har talat om för våra nära hur mycket vi älskar dem medan vi har dem omkring oss, så behöver vi inte gräma oss att vi inte sa det innan det var för sent, om det värsta skulle hända... Så njut, av varandra, livet, kärleken, era barn, vänner och familj. Livet är för kort för att levas i dåtiden eller i framtiden. Lev nu...
Jag har valt att tro att vissa människor lämnar oss tidigare för annars hade dom råkat ut för ngt hemskare. Min moster som blev mördad led av fruktansvärda allergier och jag tror att om hon hade fått leva tills hon hade blivit gammal så hade hon haft ett liv fullt med förbud, mediciner, sjukhusvistelser och kanske total isolering men framförallt mer smärta än vad ngn ska behöva leva med. Den tanken kan ibland ge mig ro. En tanke om en Gud som väljer det mest skonsamma han kan.
SvaraRaderaEtt straff tror jag inte att det är kära Ina för jag tror inte på en straffande Gud utan på en kärleksfull Gud.
Kram & kärlek
Du väljer mina ord... Så många gånger som jag undrat det samma. Vem väljer vems tur det är att lämna världen? 17 månader gammal ska man leva, inte dö en oförklarlig död. Vem straffar just oss och för vad straffas vi? Vad har vi gjort som är så hemskt så att ett barn behöver dö för det? Kram Jennie
SvaraRaderaAlla varför....? Alla obesvarade frågor...? All frustration...? Till vilken nytta? Jag kan bli tokig av att man ibland måste tvingas leva i något som man inte kunnat påverka själv eller styra över.
SvaraRaderaNågon annans beslut....vems...varför...????
Förstår om du ser det som ett straff hur ska man annars tolka det? Men ett "straff"?
Vid närmare eftertanke så håller inte ens den tanken. Det kan omöjligt varar ett straff!!!!
Jag trivs bättre med en tanke om att det skulle ha ett slags "högre syfte" ngt som vi inte förstår idag. Om vi ens kommer att förstå det under detta jordelivet?
Wilmers alltför korta liv här och hans livsöde har haft och har ett högre syfte än vad vi kan anan.....OM jag tänker så, försvinner lite av min frustration. Hans avtryck kommer att leva kvar och påverka oss dödliga så lång tid att vi kan inte anan det! Att bara vara 17 månader och kunna lämna dessa avtryck som fortfarande påverkar och sprider alla tankar, känslor, värderingar, och som är med och formar vårt sätt att tänka, visa, och känna kärlek! Det måste bara vara en av de bästa som kan lyckas med det! Denna bästa fick ni till låns under hans tid som dödlig, sen blev hans öde allas vårt öde. Ingen har lämnats oberörd.....livet är inte rättvist....men ändå andas vi här och lär genom den hårda skolan. Vi har inget annat val! Tur att vi kan rikta koncentrerad kärlek och uppskattning åt de som står oss närmast för det är oxå där vi kan hitta styrkan igen.
Endast allt gott till hela er familj karmizar från Linda och Pärlan
Det är en bra fråga det där. Jag tror inte heller Gud väljer. Jag tror inte Gud påverkar våra liv på en sådan direkt nivå. Om man ser i det stora perspektivet kan jag inte tro på en Gud som av val ser till så att mer än 5 miljoner barn dör varje år innan de fyller 5 år, mest för att de inte har tillräckligt att äta eller inte har tillgång till mediciner som vi ser som självklara, men också på grund av olyckliga omständigheter. Gud har givit oss friheten att leva våra liv utan att Han direkt lägger sig i. Hans roll är att finnas där som stöd när vi har det svårt, som tröst och hjälp med att leva vidare. Han ¨år ren kärlek och försöker lära oss vad det är och hur vi ska använda det i våra liv. Bestraffar gör Han inte. Varför Gud bestämt att en ta en sådan roll i allas våra liv och vad det betyder när människor vi älskar lämnar oss för tidigt kan vi aldrig veta när vi lever, men kommer nog att förstå en annan dag. Det kanske kan vara en tröst i sig.... Kram på dig!!!
SvaraRaderaDu får absolut inte se det som hänt som ett straff, jag är övertygad om att det är som Linda skriver ovan: Det finns ett högre syfte som vi inte riktigt förstår. Men jag tror att det på något sätt var förutbestämt redan innan Wilmer föddes att han bara skulle finnas till låns för oss en kort tid här på jorden innan han blev en ängel, och han var en sådan person som var tilldelad en viktigt uppgift under sitt korta liv, precis som Linda skriver ovan. På något sätt tror jag att vi kan göra val innan vi föds, och att Wilmer aktivt valde er som föräldrar, eftersom han då visste att han dels under sin korta tid här skulle få den bästa, mest kärleksfulla familj man kan tänka sig, dels visste han att hans underbara familj skulle sprida hans budskap efter hans död och se till att hans uppgift på jorden fullföljdes och inte glöms bort. Känn er stolta över att han valde just er för sin viktiga uppgift! Önskar bara sååå att ni inte hade behövt uppleva all smärtan..... Kramar!
SvaraRaderatror inte heller på att 'någon el något' straffar en. och jag tror inte heller på gud. livet är grymt, ibland. det är naturens gång. och ingen kan nog ens ana vilken smärta det innebär att gå igenom det ni gör just nu. men jag tror och hoppas att man klarar av det ändå på något vis, att man har så mycket mer krafter än man kan föreställa sig. dessa krafter önskar jag er, din fina blog berör många hjärtan och hjälper en faktiskt att försöka leva i nuet / kram
SvaraRadera