13..

13 veckor har det gått idag, och det känns som 13 dagar, rent sorgemässigt. Mitt hål i hjärtat blir inte mindre, skorpan på såret slits av hela tiden och mina andetag är inte lättare...
Undrar hur länge det ska kännas såhär? Denna grymma, hårda saknaden som jag känner varje dag, varje timme och varje minut.. 13 veckor.. Det kunde lika gärna vara 13 timmar, det känns inte mindre för att tiden gått.
Självklart finns det ljusare stunder ibland, många fler nu än för 13 veckor sedan, men jag trillar tillbaka i mörkret väldigt, väldigt ofta. De ljusa stunderna finns varje dag, allt från ett fint sms till att tillbringa några timmar med en god vän eller med min familj, men fortfarande är mörkret större. En dag, ett andetag i taget, det är fortfarande så jag lever. En underbar sjuksköterska på akuten den hemska fredagen, hon sa till mig : "Du måste andas, för Elliotts skull måste du fortsätta andas.." Och det gör jag, jag andas för hans skull och för min familjs skull.
Ikväll var vi bjudna på en väldigt trevlig tillställning hos vänner som, under denna hemska period, visat oss en enorm omtänksamhet, men vi fick ringa idag och tacka nej, för det gick inte. Det är en svår känsla att förklara, men när kraften tar slut så tar den verkligen slut, och då orkar vi ingenting.
Denna vecka tog min kraft slut i onsdags, då vi var och såg ut typsnitt och text till gravstenen. När vi kom hem därifrån var det som om någon slog mig i huvudet, och jag blev så fruktansvärt trött, orkeslös och svag. I dessa stunder så kan jag inte göra någonting, hur mycket jag än vill. Det är fullkomligt omöjligt att få kroppen att göra något den inte orkar, och idag har det varit likadant. Inte för att jag inte vill, utan för att det inte går.
Jag tittar ut, ser sommaren och allt det vackra, men jag gläds inte. Jag önskar bara att dagarna går, fort, fort, fort... Så jag orkar vidare, snart.