Speciella personer

Det finns vissa människor som ger en det där lilla extra, det som gör att man orkar vidare ännu lite till, och idag har jag tillbringat några timmar med en person som ger mig hopp, förtröstan, tillit och tålamod, som ger mig en enorm energi och ett lugn som ingen annan har kunnat ge mig.
Denna person har jag fått kontakt med efter Wilmers bortgång, och jag tror inte att jag hade hittat henne annars. Främst för att jag hade inte haft det behovet. Hon visar mig och berättar för mig att jag hade ingen skuld i det som hände, att Wilmer har det bra där han är, att livet kommer att kunna levas vidare på ett bra och meningsfullt sätt, så småningom. Och jag tror henne. Jag tror på vartenda ord och jag suger in energin och lugnet hon ger mig. Två gånger efter Wilmers död har jag känt något som kan liknas vid ett lugn, och det är när jag har träffat henne, L. Tack för allt du ger mig.

Den andra personen som gett mig oerhört mycket glädje idag är min store son. Vi har fått lite tid tillsammans, bara han och jag och han lockar mig att skratta hela tiden. Idag tog han ut flaskan med "Gordons Dry Gin" från skafferiet, kom fram med den till mig och sa: "Mamma, får det vara en gin och tonic..?" Jag låg dubbelvikt av skratt..!! Ikväll innan han skulle somna sa han, "nu ska jag göra något som mamma gillar", sen pussade han mig över hela ansiktet, kramade mig och avslutade med att pussa min näsa med halvöppen mun. (Som Wilmer ofta gjorde på Elliott, en slags slaskig puss!) "Så gjorde alltid Wille på mig, det får vi inte glömma bort, mamma", sa han. Älskade, älskade ungen min...
Han saknar sin lillebror så mycket, så oerhört mycket mer än vad vi tror och förstår. Ändå är han så klok och så fin. Han pratar väldigt mycket om Wilmer, om vad han gjorde och hur han gjorde saker. Han vill hålla honom vid liv precis lika mycket som vi vill, och Wilmer ingår i vårt vardagliga liv och kommer alltid att göra. Det är så naturligt för oss, att prata om honom och skratta eller gråta åt minnen av honom. Vår ängel.

Du fattas oss. Det står ett par skor för lite i hallen nu....

"Jag vill dig bara väl,
mitt i ditt mörker vill jag lyfta din själ
Jag vill dig bara väl,
genom det svåra blir du stark
Att kunna fortsätta på stadig mark

Du får klaga och ropa,
du får skika min vän
Jag finns där,
jag vill hjälpa dig hem
När det smärtar vill jag ge kraft,
ge dig vingar som du aldrig haft
Vågar du tro mig
hör du min röst,
Jag vill ge dig tröst

Varför denna smärta
varför ingen ro
Det finns ingen utväg
där hjärtat kan få bo
Men mitt i alla frågor,
i mörkret som rår
Kommer jag med ljuset..."

Tårlös dag

Idag är första dagen sedan den 15 april i år som jag inte gråtit. Inte än, och jag är fylld av ett slags lugn som känns svårt att förklara. Kanske är det min änglapojke som fyller mitt hjärta med lugn, som vill att hans mamma ska få ro i själen för en stund, jag vet inte. Men jag har inte gråtit och jag vet inte om det är bra eller dåligt, det enda jag vet är att känslan jag har i min kropp just nu och som jag har haft hela dagen är som varm bomull. Jag hoppas jag får träffa Wille i drömmen inatt, ibland gör jag det och det är underbart. Han finns alltid hos mig, alltid, alltid, men när jag drömmer om honom så vaknar jag och känner en stilla lycka, nästan en slags glädje, också svårt att förklara.
Glädje är en känsla som är svår att hitta just nu, ni vet den där liksom glittriga, pirrande känslan man kan få ibland när man blir riktig glad eller förväntansfull. Jag har känt att den närmar sig, sakta, sakta, men jag tror fortfarande att det kommer att ta tid innan den härliga känslan av ren glädje infinner sig. Däremot har jag en stark tro om att den kommer tillbaka så småningom, jag vet inte när och det får ta sin tid, det är okej. Men den kommer, det är min fulla övertygelse.

Här är några av de som skänker mig en känsla som kan liknas vid glädje, en känsla som så småningom kommer att bli glädje. Så småningom.
Och jag vet inte varför jag inte gråtit idag, men jag ser det inte bara som negativt. Jag gråter ofta och mycket, och när jag gjort det känns det så mycket bättre, men idag mår jag hyfsat bra ändå. Än så länge.

Hoppas vi möts inatt, Willeprinsen. Jag saknar dig..

Saknad och små,små glädjeämnen...

Trots den enorma saknad som jag lever med varje dag så finns det små, små stråk av ljus och lycka som tittar fram ibland. Idag var det en kram från en god väninna samt lite höstplaner tillsammans som gjorde min dag ljusare. Vänner och familj är guld värda, och något som jag försöker tänka på är att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Då blir det för det mesta bra. Jag försöker leva så i allt jag gör, även jag misslyckas men jag försöker iallafall. Livet är för kort för att koncentrera sig på fel saker och lägga energi på sånt som inte ger nånting. Fokusera på det och dem som ger bra energi och positiv respons och låt det andra vara, det är mitt tips och det har min son Wilmer, 19 månader gammal, lärt mig..

Dagens glädjeämne

Jag har bestämt mig för att fortsätta leva, det har jag skrivit innan. För min familjs skull, men även för att jag nånstans, långt inne, faktiskt vill. Min låga brinner fortfarande, mycket svagt för tillfället, men den finns där och jag är inte beredd att ge upp riktigt än.
I natt, när jag som vanligt inte kunde sova, låg jag och funderade och bestämde mig för att varje gång jag skriver i bloggen, och det brukar vara en gång om dagen, så ska jag avsluta med någonting som gett mig glädje den gångna dagen, litet eller stort, men nånting som är glädje.
Igår låg jag i sängen och skrev och jag skulle avslutat inlägget med att delge glädjen jag känner när jag tittar på min Elliott, just då sov han brevid mig, tätt intill, oerhört trygghetssökande. Just då, när jag tittade på hans lugna, avslappnade ansikte, hans bruna lilla hand som han lagt på min arm, liksom för att känna att jag var där, då var det ren glädje. Han ger mig så mycket och han har full uppmärksamhet just nu, min älskade lille prins.

I tusen bitar

Ett hjärta kan gå sönder, och när det väl går sönder, ja då går det i tusen bitar, iallafall mitt.. Vi har njutit av en vecka långt bort från verkligheten och det har varit så skönt, men samtidigt har vi haft tid att minnas, att prata, att sakna och att gråta, men även att skratta åt minnen av vår levnadsglade son och lillebror, som alltid hade glimten i ögat och så nära till skratt.
Mitt hjärta är krossat i tusen och åter tusen bitar, och jag vet inte om det går att laga, nånsin. Jag hade hoppats att tiden skulle laga en bit i taget, men än har inget hänt. Det enda som tiden gör är att ge mig distans till själva händelsen, att få mig att se på det som hänt med lite annorlunda ögon, men tiden läker ingenting. Den ger inte ens en skorpa på såret just nu.
Jag funderar väldigt mycket på om vi  nånsin kommer att försöka få fler barn. Inte för att ersätta vår förlorade, älskade, fine Wille, utan för att försöka laga vår familj och för att fylla ut ett enormt tomrum som vi har och känner av så fruktansvärt mycket just nu. Allihop känner vi hur han fattas oss. Och jag vet inte om det är rätt medicin, men vi är ju en för lite, vi fattas ju en... All tid, all kärlek, all omsorg, jag känner att jag är inte klar med den biten, jag var inte klar med småbarnsperioden, men blev berövad den så grymt.
Men jag vet inte. De senaste veckorna har jag funderat på min enorma skuldkänsla, som jag bär med mig och alltid kommmer att göra. Ska jag ha denna skuld med mig om det skulle bli fler barn så kommer jag aldrig att våga släppa det barnet ur sikte. Jag är så rädd att jag ska bli överbeskyddande och knyta det barnet för hårt till mig, så som jag gör med Elliott just nu. Jag vill helst inte ens lämna honom hos dagmamman, inte för att jag tvivlar på hennes förmåga att ta hand om mitt barn, utan för att när han inte är hos mig så har jag ingen kontroll.
En annan tanke i detta är, hur ska jag kunna ta hand om ännu ett barn, när jag inte kunde ta tillräckligt väl hand om Wilmer? För det är så det känns - jag missade en liten, liten sekund och då var det för sent. Jag borde inte missat, hade jag bara gjort lite annorlunda så hade han levt. Jag klarade inte av att ge Wille tillräckligt, hur skulle jag klara av ett barn till? Konstiga tankar, men ärliga sådana. Skulden tynger mig, även om jag vet att det var en olycka, jag vet, jag vet, men jag hade ansvaret för honom, jag räckte inte till och det är mitt fel. Jag är så trött på kommentarer som "olycker händer, man tror bara att de aldrig kommer att hända i ens närhet", eller "livet måste ju gå vidare ändå, trots allt". Jag vet att man menar väl med dessa kommentarer, jag har använt orden själv, men just  nu orkar jag inte höra det fler gånger. Till nästa som säger det ska jag fråga om den personen vet hur det känns att se sin 19 månaders son flyta med ryggen upp i en damm, och dra upp honom, vända på honom och inse, när du ser hans ögon, att det är kört...
Jag vet...

Wilmers gravsten är på plats och den är så fin. En kvarnsten, likadan som den som ska stå vid huset, den det ska stå "Wilmershus" på, huset som ligger i stenskogen, med massor av kvarnsten på sina ställen.
Fick ett sms från min fina kusin för ett tag sedan där hon skrev att hon sett en skylt ute i skogen där det stod "kvarnsten - ett kärlekstecken". Visst är det ett kärlekstecken, ett fint minne av en liten pojke som var gjord av ren kärlek, levde i kärlek, spred kärlek och gör det än idag...

Älskar dig, min Wilmer...

Bloggterapi

Att skriva här i min blogg har blivit en del av min terapi, en del av sorgearbetet i förlusten av min son. När jag skriver mår jag lite bättre, jag tror inte det är helt ovanligt att man "skriver av sig" sina känslor, för att lätta på trycket. Har det gått för lång tid innan jag får sitta vid datorn och skriva så mår jag lite sämre, men så fort jag skrivit så känns det som att jag kan andas aningen lättare igen, trycket över bröstet släpper för en stund. Jag skriver för att må få bra, men att se att andra följer mina tankar och när jag får mail och meddelanden, oavsett hur, om att det finns människor som mår bättre av att läsa det jag skriver och som kan känna igen sig i mina texter, då blir jag naturligtvis väldigt glad och tacksam att jag, trots min situation, faktiskt kan ge något till andra och inte bara belasta med min sorg. 
Nu kommer det att bli en liten paus i skrivandet. Kanske, jag får se hur det går. Jag åker på semester i en vecka, vet inte hur det är med dator och internettillgängligheten på resmålet, men känner jag mig själv så hittar jag nog ett sätt att skriva, iallafall på något sätt, om inget annat så på vanligt, hederligt papper..!

Till dig som läser min blogg och tänker på mig och min familj - tack! <3