Mitt hjärta är krossat i tusen och åter tusen bitar, och jag vet inte om det går att laga, nånsin. Jag hade hoppats att tiden skulle laga en bit i taget, men än har inget hänt. Det enda som tiden gör är att ge mig distans till själva händelsen, att få mig att se på det som hänt med lite annorlunda ögon, men tiden läker ingenting. Den ger inte ens en skorpa på såret just nu.
Jag funderar väldigt mycket på om vi nånsin kommer att försöka få fler barn. Inte för att ersätta vår förlorade, älskade, fine Wille, utan för att försöka laga vår familj och för att fylla ut ett enormt tomrum som vi har och känner av så fruktansvärt mycket just nu. Allihop känner vi hur han fattas oss. Och jag vet inte om det är rätt medicin, men vi är ju en för lite, vi fattas ju en... All tid, all kärlek, all omsorg, jag känner att jag är inte klar med den biten, jag var inte klar med småbarnsperioden, men blev berövad den så grymt.
Men jag vet inte. De senaste veckorna har jag funderat på min enorma skuldkänsla, som jag bär med mig och alltid kommmer att göra. Ska jag ha denna skuld med mig om det skulle bli fler barn så kommer jag aldrig att våga släppa det barnet ur sikte. Jag är så rädd att jag ska bli överbeskyddande och knyta det barnet för hårt till mig, så som jag gör med Elliott just nu. Jag vill helst inte ens lämna honom hos dagmamman, inte för att jag tvivlar på hennes förmåga att ta hand om mitt barn, utan för att när han inte är hos mig så har jag ingen kontroll.
En annan tanke i detta är, hur ska jag kunna ta hand om ännu ett barn, när jag inte kunde ta tillräckligt väl hand om Wilmer? För det är så det känns - jag missade en liten, liten sekund och då var det för sent. Jag borde inte missat, hade jag bara gjort lite annorlunda så hade han levt. Jag klarade inte av att ge Wille tillräckligt, hur skulle jag klara av ett barn till? Konstiga tankar, men ärliga sådana. Skulden tynger mig, även om jag vet att det var en olycka, jag vet, jag vet, men jag hade ansvaret för honom, jag räckte inte till och det är mitt fel. Jag är så trött på kommentarer som "olycker händer, man tror bara att de aldrig kommer att hända i ens närhet", eller "livet måste ju gå vidare ändå, trots allt". Jag vet att man menar väl med dessa kommentarer, jag har använt orden själv, men just nu orkar jag inte höra det fler gånger. Till nästa som säger det ska jag fråga om den personen vet hur det känns att se sin 19 månaders son flyta med ryggen upp i en damm, och dra upp honom, vända på honom och inse, när du ser hans ögon, att det är kört...
Jag vet...
Wilmers gravsten är på plats och den är så fin. En kvarnsten, likadan som den som ska stå vid huset, den det ska stå "Wilmershus" på, huset som ligger i stenskogen, med massor av kvarnsten på sina ställen.
Fick ett sms från min fina kusin för ett tag sedan där hon skrev att hon sett en skylt ute i skogen där det stod "kvarnsten - ett kärlekstecken". Visst är det ett kärlekstecken, ett fint minne av en liten pojke som var gjord av ren kärlek, levde i kärlek, spred kärlek och gör det än idag...
Älskar dig, min Wilmer...
Du har så rätt, sorgen lever sitt eget liv som inte har med tiden att göra. Jag känner så med dig...
SvaraRaderaGråter när jag läser men läser din blogg ändå. Miste min systers barnbarn för 2 år sen i en olycka o det känns så tomt. Man vill bara få krama om o få bort sorgen men så enkelt e det inte. Skickar styrkekramar i massor.
SvaraRaderaFy fan var det är tufft!!!! Livet är skit o såå orätvist!!!! Vi andra burde skämmas när vi gnällar över små skitsaker, d är sanningen!! Blir så arg, d finns ingen mening med att ett litet barn ska tas ifrån sin familj o ni fortjäner inte det!!! Stora krammer o tanker Mia
SvaraRaderaFinaste Ina, livet kommer bli bättre. Det kommer aldrig bli som tidigare men det kommer bli bättre än idag.
SvaraRaderaJag vet att det spelar ingen roll vad jag säger men du ÄR en underbar mamma, för Elliott, för Wille och för eventuellt kommande barn. Du har för mycket kärlek i din kropp för att kunna vara något annat.
Kram & kärlek
Emma
Låt din sorg o saknad till din son få den tiden du behöver, låt den komma när den kommer o låt den klinga bort i de stunder som du känner glädje med din stora son, familj, vänner o ta vara på dig.
SvaraRaderaDu skriver att ditt hjärta har gått i tusen o åter tusenbitar o det låter som att du lider oerhört. Men du har dina bitar av ditt hjärta o dina barn, din man,
din familj, dina vänner o dina fina minnen av din
lille son, är kanske kärlekenslim som kommer att hålla ditt hjärtan samman.... <3
Livet är fruktansvärt orättvisst, de gör så ont i mitt hjärta som trebarns mamma att läsa de du skriver Katarina. Det går inte en dag utan att jag tänker på er lille wilmer och er familj,och går in och läöser din blogg, hur orättvisst de är och varför ett barn måste mista livet och föräldrar måste ryckas ifrån sina älskade barn. Jag känner er inte men som du ibland skriver själv Höör är inte så stort så man vet istort sett vem alla är. Tusen och åter tusen varma kramar till er.
SvaraRaderaJa ord kan bli så fel o klumpia trots att människor menar väl men till sist vill o orkar man inte höra..de du /ni upplevt o upplever ger mig riktiga rysingar o jag kan bara ana uddden av sorgen ni genomlider,men den är tilräcklig för att iaf förstå liiite av er enorma sorg,,att du är skuldtyngd de förstår vi nog alla samtidigt som ingen kan klandra dig o de hoppas jag att ingen gör heller..de är man själv som är sin största domare....
SvaraRaderaMånga som förlorat barn säger att man aldrig kan ersätta ett barn men ett nytt barn fyller en bit av hålet efter de barn som inte är kvar med dom här:ett plåster på såren har jag hört en del säga o förklara de som..många säger som du att de blev så avbrötet o att dom var mitt uppe i nattvak o blöjor o trots o så blir allt abrupt avbrötet o att ett nytt barn har fått dom att få fullt upp o att tiden då inte har känns så evig o tung,man får ett nytt fokus o en annan mening med att stiga upp..Jag tror du hade orkat,man orkar de man måste så att säga...Jag tycker du är jättetapper o duktig o kämpar på trots att du bär på så mycket sorg o skuld..De du fick se är något som gör mig så ont o tänka på..Önskar att du aldrig hade fått uppleva de o ingen annan heller..vi människor gör fel tar fel beslut men du har gjort ditt bästa du är en männiksa precis som vi alla med fel o brister men med goda avsikter....
Ta hand om dig!!!KRAMAR Monica
Goa fina du! Du lägger en enormt stor skuld på dig själv. Låt den inte bli för stor, det gör ju ingen förändring. Inget kan få Wilmer tillbaka, hur du än gör el tänker. Ditt hjärta är så klart i tusen bitar, i alla fall den biten som tillhör Wilmer. Sen har du Elliotts bit, som är hel, din fina mans bit är oxå hel, och alla andra bitar som tillhör de du håller närmast dig. Jag tror att hjärtat är uppdelat i bitar. Just nu känner du hur det är krossat men jag tror inte det är hela, för du kan ju fortfarande känna kärlek och glädje. Du har så det räcker och blir över av kärlek, men en bit fattas...och den kan aldrig ersättas med ngn annan!
SvaraRaderaJag kände en stark känsla här hemma för ca 1 år sedan. Någon fattas....vi har ju inte mist någon, men ändå fattades vi någon! Konstigt men väldigt tydligt. Nu har vi lilla Elli här och det var ju så klart hon som fattades i vår familj. Elli ersätter ingen utan tar bara sin självklara plats i familjen.
Om ni väljer att välkomna fler barn till er så har det inget med att ev ersätta Wilmers plats. Det är en omöjlighet. Men man kan ha kärlek och längtan efter barn som gör att vi väljer att välkomna dem, även om vi trodde att nu ska vi inte ha fler, familjen är komplett! Tiden går...den läker inte alla sår...vi får nya tankar...känner andra behov...ett barn till är välfärdslyx.....vem kan säga nej till det?! <3
Många kramar från Linda & Elli
Jag brukar titta på honom, hans plats, hans sten. Bor i närheten, och passar på när jag hälsar på farfar. Han ligger så fint, hans sten, hans plats. Men det är så orättvist att han togs ifrån dig. Tänker på er. Kram!
SvaraRadera