Mera kärlek..

Jag kan inte få nog av att poängtera betydelsen av kärlek till varandra. Tänk så mycket lättare livet varit om vi kunde visa mer av den varan. För mig är det en lyx att omges av människor som verkligen bryr sig, som är omtänksamma och som vill väl. Igår var en sådan kväll, då vi omgavs av människor med kärlek. Kräftskiva i ett nybyggt garage, 30 vuxna och 33 barn, och det var en superkväll. Min energi tar slut efter ett tag, jag orkar inte så länge för sen blir det för jobbigt, fortfarande, men vi var kvar ganska länge och njöt av detta underbara gäng. Även om det blir lite tårar så blir det många glada skratt, och det känns som att både tårarna och skratten gör att vi förs närmre varandra. Alla vill så väl och framför allt, alla visar det.

Det finns många människor som blivit ännu mer betydelsefulla i mitt liv efter den 15/4, här är en av dem. Min svägerska, en person som, tillsammans med sin fine man, vuxit enormt i mina ögon efter olyckan. Så mycket omsorg de visat oss, så  mycket kärlek och välvilja. Det finns som sagt många, K är en av dem. Plus att bilden är så fin!!

Wilmer och hans glittrande ögon finns i mitt hjärta konstant. Det märkliga är, att en liten kille med en sådan livsglöd och kärlek, varför skulle han tas bort från oss? Jag förstår inte, men jag vet att jag kommer att få svaret en dag. Just nu kan jag bara undra, ifrågasätta, gråta och skrika. Det gör så ont, hela, hela tiden. Ändå kan jag säga, att om jag skulle få välja på att att få uppleva de senaste 2 åren igen, eller inte alls, då hade jag gjort det igen, även om det betytt att jag måste gå igenom denna smärta en gång till. För även om jag förlorat honom så har han tillfört så mycket till så många, mitt liv är helt annorlunda, min attityd till livet och mina värderingar. Och kärleken till min lille kille med de glittrande ögonen kommer att vara för evigt...

Mina fina killar med vår fina M!!

Barntankar

Idag kom Elliott med en cd med E-type, Wilmers favoritskiva. "Hold your horses" spelade vi på Wilmers ceremoni, det var en låt han älskade och inte kunde sitta stilla till. Elliott frågade idag om han fick lyssna på den och jag svarade att jag inte orkade höra den just nu, men att han kunde lyssna med sina hörlurar så han hörde, men inte jag. Det gick bra, Elliott satt och sjöng med och säger, mitt i låten, med väldigt hög röst eftersom han har musik i lurarna "Nu dansar Wille i himlen mamma.."

(Ni som är uppmärksamma hör att det är inte "hold your horses" i bakgrunden, men iallfall E-type..!)

Läker tiden?

Jag undrar om tiden verkligen läker alla sår? Det är ju en fras jag hört i hela mitt liv, och nu står jag här och väntar. Väntar på att tiden ska gå så att mitt sår läker, eller iallafall får en liten, lite skorpa på sig. Undrar om jag någonsin blir mig själv igen, undrar om jag hittar mig själv mitt i denna sorg, denna enorma villervalla av känslor och tårar. Det känns som ett berg som jag måste klättra över, det finns inga som helst alternativ till att komma till andra sidan. Det är bara att bita ihop, härda ut och göra det. Kasta sig in i virrvarret och försöka reda ut allting. Men återigen, jag undrar om jag nånsin blir mig själv igen? Jag tror inte det. Jag tror aldrig att jag kommer att bli den jag en gång var, den jag var för ca 4 månader sedan. Jag känner att det hänt så mycket med mig, mina känslor och mitt beteende, jag är en annan människa idag. Och ändå inte. Jag tror inte sorgen syns utanpå, men tro mig, den finns inuti.
Läker tiden sår? 4 månader gör det inte, men kanske 4 år. Det återstår att se.
Jag ska erkänna att det finns dagar när jag inte vill. Jag vill inte veta om tiden läker mina sår, jag vill inte uppleva en enda dag till med denna smärta, jag orkar inte. Jag vill vara hos Wille.
Den första sekunden när jag vaknar på morgonen är okej, men sedan slår det mig: "Wilmer är död." Och då kommer smärtan, det känns som att jag brinner upp inifrån och att jag inte kan eller vill andas ett enda andetag till. Det finns dagar när jag önskar att tiden går fort, fort, fort, att åren rullar på blixtsnabbt så jag kan få bli gammal och dö, få komma dit där han är. Min bebis, min älskling, mitt lyckopiller. Varför?

Jag har hört att i öst säger man "tiden kommer" istället för "tiden går". Det låter positivare, ännu bättre på engelska, "time will come". Tiden kommer när det är dags, dags för mig att få träffa min son igen. Tiden kommer och då väntar han på mig, det vet jag. Det känner jag. Det gör bara så ont att vänta, och varje dag är en kraftansträngning.

"Håll mitt hjärta, håll min själ
låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig, allt jag begär
håll mitt hjärta, håll min själ"

Jag älskar dig och jag saknar dig. Så som bara en mamma kan sakna, ett barn hon burit i sin kropp, fött fram, ammat, vårdat och älskat så oändligt. Jag saknar dig, men vår tid kommer... <3

Närvaro

I tisdags kväll skulle min man lägga Elliott. Det brukar räcka med att någon av oss ligger brevid en liten stund så somnar han, men i tisdags var I borta så länge så till sist gick jag till sovrummet för att se vad som hänt. Då hittar jag honom gråtandes, brevid Elliott som sover gott, men min man gråter som jag inte sett honom göra på ett tag nu. En gråt som liksom inte går att få stopp på. Jag förstår såklart varför han är ledsen men undrar ändå om det var nånting särskilt som utlöste det, och då svarar han: "Han var här, Wilmer var här. Jag kände hans närvaro så tydligt, han var här."
Och jag är helt säker på att det var så. Jag tror Wille hälsar på oss ibland, inte bara i drömmen, utan jag tror att han kommer till oss då och då, för att vi ska bli påminda om att han fortfarande är här med oss, och alltid kommer att vara det. Och mer och mer, ju längre tiden går och våra sår får en hinna på sig, så kommer vi att upptäcka små tecken på att han är här. Jag är övertygad om att han redan nu visar sig på ett eller annat sätt, men vi har inte tid eller ro att se och känna det, men jag tror att det kommer så småningom. Och det min man kände i tisdags kväll, att Wilmer faktiskt var där, det tror jag bara är början.

En av de svåraste bitarna i detta är att se den man älskar så oändligt, mannen jag valt att dela mitt liv med, att han är så ledsen och känner så mycket smärta och jag kan inte göra någonting åt det. Jag kan krama honom, hålla om honom och finnas där, men jag kan inte ta bort det onda, det som gör att han gråter och har ont i själen och i hjärtat. Min mans kärlek till sina barn är oändlig och enorm, och han sörjer så djupt. Det gör så ont att se det och inte kunna hjälpa. Jag kan inte hjälpa honom, hur mycket jag än vill, det finns inget jag kan göra. Så jag kramar honom, klamrar mig fast vid honom så att vi kan trösta varandra och försöka ge varandra styrka. Trots att jag inte kan hjälpa honom genom att ta bort smärtan så är jag samtidigt så oändligt tacksam att jag har honom. Om det nu var tvunget att jag skulle gå igenom denna tragedi, så finns det ingen jag hellre gjort det med än honom. Tillsammans har vi hittat en styrka, och som det känns nu så finns det inget som kan knäcka oss, nånsin. Vi lever i en förälders mardröm, men vi lever, vi överlever. Tillsammans. <3

En present

Min lilla Wilmer gav mig en present när han försvann. Han gav mig ett öppet hjärta och fyllde det med kärlek, den finaste present jag nånsin fått.
Det skulle, som jag nämnt förut, vara väldigt lätt att bli bitter när man varit med om en sådan här sak. Bitter på livet, bitter på alla omkring som har sina barn kvar, bitter på solen som fortsätter lysa trots en ofattbar tragedi, bitter för att jag måste fortsätta befinna mig på jorden när inte Wille är här, bitter på allt.
Men jag har aldrig ens varit i närheten av att känna bitterhet, och jag tror det är en känsla som äter upp en inifrån och gör livet otroligt tråkigt och jobbigt. Nej, Wilmer har sett till att jag har fått förmågan att älska ännu mer, att se det fina i alla, att se färger klarare, att känna nyanser i olika sinnesstämningar, att helt enkelt uppskatta det som gör livet värt att leva, anledningen till att vi finns här. Kärlek, that's it! Mitt hjärta är fullt av det och jag slösar mer än gärna! Jag har tyvärr även upptäckt att det finns människor runt oss som inte har förmågan att visa kärlek. Det är inga kärlekslösa människor, men de kan inte visa att de tänker på oss, bryr sig, eller älskar oss, även om jag tror att de gör det. Så otroligt tragiskt, så fruktansvärt synd om dem, för jag tror att det är värre för dem än för oss. Det tråkiga är bara att människor som inte kan ge oss bra energi går helt enkelt bort just nu, vi orkar bara omge oss med de som ger oss någonting positivt. Och det är inte vi som förlorar på det, eftersom nästan alla ger oss den kärlek och omsorg vi behöver. Det handlar inte om kärlek eller inte kärlek från oss till dem som inte kan visa oss det, utan om ren självbevarelsedrift från vår sida, att orka ta sig vidare.
Många frågar om det finns något de kan göra, och jag har länge nekat, men nu vet jag!  Snälla alla som läser detta, älska lite till!! Älska varandra lite mer och de ni älskar, visa dem det lite mer, lite oftare, lite intensivare. Uppskatta de ni har omkring er, och de ni inte drar jämt med, bara låt det vara. Man kan inte älska alla men man kan visa alla respekt och låta bli att vara negativ.
För vad går livet ut på egentligen? Jag tror jag har hittat svaret, och det är inte att ha flest prylar när man dör..!  :) Hemligheten med livet måste ju vara att hitta kärleken, kärleken till sin livspartner, till sina barn, till sin familj, till sina vänner, till sin omgivning. Att knäcka koden liksom, kärlekskoden. Och framför allt att visa det, att slösa med den! När man väl hittar den, då mår man så oändligt mycket bättre och det känns så mycket lättare att andas. Har jag helt fel..?
Tack Wille, för den fina gåvan du gav mig, kärlekens gåva..

"Störst av allt är kärleken.."

Vad vill Wilmer?

Ibland, när jag är som djupast nere, så brukar jag tänka på vad Wille velat att jag gjort just då. Hade han velat att hans mamma skulle vara ledsen och sorgsen alltid? Nej, jag tror inte det. Wilmer var så otroligt levnadsglad, full av bus och liv, och jag tror att han vill att jag iallafall ska försöka att leva livet så bra och värdigt som jag kan. Det är en uppgift som är lätt att säga men otroligt mycket svårare att genomföra, särskilt när man är nere i det mörkaste mörker, när tyngden av saknad och sorg lägger sig och när ingenting känns roligt eller bra. Men det känns bra att tänka så, att fundera på vad Wilmer velat, och det känns bra att försöka leva så. För även om jag bär sorgen med mig alltid, vi går liksom hand i hand, så kan jag ofta se Willes glada lilla ansikte framför mig, känna hans knubbiga lilla barnhand i min, le åt hans små risgryn till tänder och njuta av hans tindrande, glittrande ögon, och när jag tänker på de sakerna så blir jag lite lättare om hjärtat.
Wilmer var sällan ledsen eller arg, han var ett lättsamt barn som var full av spring, lek och bus. Jag vill fortsätta leva så som han gjorde, glad, lycklig och full av liv. Och en dag kommer det att bli så, en dag kommer jag att kunna leva "på riktigt" igen, såsom Wilmer vill..

Ni ser ju själva, finns det någon som inte smälter inför åsynen av denna lille prins..? Jag gör iallafall, och det är minnena av honom som gör ondast men som samtidigt gör att jag orkar vidare. Han finns i mitt hjärta, ständigt...

Frid

Frid är ett ord som jag aldrig tidigare har reflekterat över, eller tänkt på. Men sedan den 15 april är det ett ord som fått stor betydelse i mitt liv, eftersom det är någonting som fattas mig. Att ha frid i hjärtat och i själen, det är något jag längtar efter, något som var ganska självklart innan. Kanske inte självklart, eftersom jag inte tänkte på om jag hade det eller inte, men nu har det blivit så uppenbart att jag saknar det. Tänk att få blunda på kvällen när man ligger i sin säng, bara slappna av och känna att det är okej att somna, det finns ingenting som hindrar mig från en god natts sömn. Så var det ju tidigare, för 4 månader sedan. (Fast nu ljög jag lite, Willeplutten sov inte en enda hel natt under sina 19 månader..!) Men ändå, denna känsla som jag inte ens visste att jag kunde ha, den saknar jag väldigt mycket!! Känslan av att allt är mjukt som bomull, att blunda och njuta av sömnens intågande... Nu tar det timmar innan jag ens kan somna, trots ibland både sömntabletter och ångestdämpande.. Och bilderna jag har på näthinnan när jag blundar är plågsamma, hemska och fruktansvärda, trots att jag kämpar för att försöka tänka glada, lyckliga och fina saker. Jag hoppas och tror att det kommer en dag när bliderna jag har nu är lite mindre tydliga, när de inte gör lika ont och när jag kan få en aning frid för att kunna leva ett bättre liv. Det är min fulla övertygelse att det kommer att bli så, hoppas det inte dröjer för länge..

Dagens glädjeämne är kärleken till min man, som varit på jobbet och som är trött men ändå glad över att vara tillbaka, att orka vara tillbaka. Min fina, älskade man, världens bästa pappa till mina barn, du är så stark och så underbar..