Och jag är helt säker på att det var så. Jag tror Wille hälsar på oss ibland, inte bara i drömmen, utan jag tror att han kommer till oss då och då, för att vi ska bli påminda om att han fortfarande är här med oss, och alltid kommer att vara det. Och mer och mer, ju längre tiden går och våra sår får en hinna på sig, så kommer vi att upptäcka små tecken på att han är här. Jag är övertygad om att han redan nu visar sig på ett eller annat sätt, men vi har inte tid eller ro att se och känna det, men jag tror att det kommer så småningom. Och det min man kände i tisdags kväll, att Wilmer faktiskt var där, det tror jag bara är början.
En av de svåraste bitarna i detta är att se den man älskar så oändligt, mannen jag valt att dela mitt liv med, att han är så ledsen och känner så mycket smärta och jag kan inte göra någonting åt det. Jag kan krama honom, hålla om honom och finnas där, men jag kan inte ta bort det onda, det som gör att han gråter och har ont i själen och i hjärtat. Min mans kärlek till sina barn är oändlig och enorm, och han sörjer så djupt. Det gör så ont att se det och inte kunna hjälpa. Jag kan inte hjälpa honom, hur mycket jag än vill, det finns inget jag kan göra. Så jag kramar honom, klamrar mig fast vid honom så att vi kan trösta varandra och försöka ge varandra styrka. Trots att jag inte kan hjälpa honom genom att ta bort smärtan så är jag samtidigt så oändligt tacksam att jag har honom. Om det nu var tvunget att jag skulle gå igenom denna tragedi, så finns det ingen jag hellre gjort det med än honom. Tillsammans har vi hittat en styrka, och som det känns nu så finns det inget som kan knäcka oss, nånsin. Vi lever i en förälders mardröm, men vi lever, vi överlever. Tillsammans. <3
Smärtsamt....som förälder och fru kan jag känna din vanmakt..eller nej, det är klart att jag inte kan..men jag känner den djupaste empati för er alla.
SvaraRaderaPrecis som dikten jag skrivit...den du fick häromdagen..änglarna och vi...jo, självklart är han med er OCH hos er, er lille ängel...han finns där för er.
Varm kram Katarina, Ingemar, Elliot, Malin och Jocke och en sänd ljus tanke upp till Himmelen, till Wilmer...er fina Wilmer./carina
Finaste Ina, vanmakten ni alla känner måste vara fruktansvärd. Att se någon man älskar vara ledsen, innerligt jag-går-sönder-ledsen, är fruktansvärt jobbigt att sedan ovan på det även själv vara lika ledsen. Så oerhört jobbigt, andetagen måste ju nästan ta slut.
SvaraRaderaJag tycker att ni är fantastiska!
Kram & kärlek
Blir rörd när du skriver att Wilmer var där..han knackar på o vill visa sin närvaro!!!!!
SvaraRaderaLider så med er!!!!Finner inga direkta ord men vill bara säga att jag tänker på er o önskar att livet inte var så grymt!!!!
Ps: var på stan med min bästa vän i dag o när vi gick in på apotetket så sa hon nu händer de igen..Vaddå sa jag:någon knackar på min axel..De var bara jag som gick bakom henne o jag knackade inte..Hon säger att de varit så sedan hennns älskade farmor dog..då sa jag de är din farmor..Sen skriver du detta om Wille!!Rörande!!!!!ds
Det du skriver värmer i kropp och själ. Klart att Wilmer är med er och visar hur mycket han älskar er. Fantastiskt att ni kan känna av att han finns hos er. Ta vara på den gåvan.
SvaraRaderaTillsammans är man stark och ni är ett bevis på att när något sådant här tragiskt händer så försöker du se något positivt i det. Jag tänker på er och skickar massor av positiv energi. <3
Vilken smärta. Det är ofattbart för mej som utomstående att ta in. Hur jobbigt det än är att läsa, och hur rörd jag än blir - så är jag ändå inte där. Inte i den snudd på bottenlösa sorg ni måste känna. Vilken tur att ni har varandra!!
SvaraRaderaStyrkekramar! Än en gång.
Jessica i Hörby