En present

Min lilla Wilmer gav mig en present när han försvann. Han gav mig ett öppet hjärta och fyllde det med kärlek, den finaste present jag nånsin fått.
Det skulle, som jag nämnt förut, vara väldigt lätt att bli bitter när man varit med om en sådan här sak. Bitter på livet, bitter på alla omkring som har sina barn kvar, bitter på solen som fortsätter lysa trots en ofattbar tragedi, bitter för att jag måste fortsätta befinna mig på jorden när inte Wille är här, bitter på allt.
Men jag har aldrig ens varit i närheten av att känna bitterhet, och jag tror det är en känsla som äter upp en inifrån och gör livet otroligt tråkigt och jobbigt. Nej, Wilmer har sett till att jag har fått förmågan att älska ännu mer, att se det fina i alla, att se färger klarare, att känna nyanser i olika sinnesstämningar, att helt enkelt uppskatta det som gör livet värt att leva, anledningen till att vi finns här. Kärlek, that's it! Mitt hjärta är fullt av det och jag slösar mer än gärna! Jag har tyvärr även upptäckt att det finns människor runt oss som inte har förmågan att visa kärlek. Det är inga kärlekslösa människor, men de kan inte visa att de tänker på oss, bryr sig, eller älskar oss, även om jag tror att de gör det. Så otroligt tragiskt, så fruktansvärt synd om dem, för jag tror att det är värre för dem än för oss. Det tråkiga är bara att människor som inte kan ge oss bra energi går helt enkelt bort just nu, vi orkar bara omge oss med de som ger oss någonting positivt. Och det är inte vi som förlorar på det, eftersom nästan alla ger oss den kärlek och omsorg vi behöver. Det handlar inte om kärlek eller inte kärlek från oss till dem som inte kan visa oss det, utan om ren självbevarelsedrift från vår sida, att orka ta sig vidare.
Många frågar om det finns något de kan göra, och jag har länge nekat, men nu vet jag!  Snälla alla som läser detta, älska lite till!! Älska varandra lite mer och de ni älskar, visa dem det lite mer, lite oftare, lite intensivare. Uppskatta de ni har omkring er, och de ni inte drar jämt med, bara låt det vara. Man kan inte älska alla men man kan visa alla respekt och låta bli att vara negativ.
För vad går livet ut på egentligen? Jag tror jag har hittat svaret, och det är inte att ha flest prylar när man dör..!  :) Hemligheten med livet måste ju vara att hitta kärleken, kärleken till sin livspartner, till sina barn, till sin familj, till sina vänner, till sin omgivning. Att knäcka koden liksom, kärlekskoden. Och framför allt att visa det, att slösa med den! När man väl hittar den, då mår man så oändligt mycket bättre och det känns så mycket lättare att andas. Har jag helt fel..?
Tack Wille, för den fina gåvan du gav mig, kärlekens gåva..

"Störst av allt är kärleken.."