Frid

Frid är ett ord som jag aldrig tidigare har reflekterat över, eller tänkt på. Men sedan den 15 april är det ett ord som fått stor betydelse i mitt liv, eftersom det är någonting som fattas mig. Att ha frid i hjärtat och i själen, det är något jag längtar efter, något som var ganska självklart innan. Kanske inte självklart, eftersom jag inte tänkte på om jag hade det eller inte, men nu har det blivit så uppenbart att jag saknar det. Tänk att få blunda på kvällen när man ligger i sin säng, bara slappna av och känna att det är okej att somna, det finns ingenting som hindrar mig från en god natts sömn. Så var det ju tidigare, för 4 månader sedan. (Fast nu ljög jag lite, Willeplutten sov inte en enda hel natt under sina 19 månader..!) Men ändå, denna känsla som jag inte ens visste att jag kunde ha, den saknar jag väldigt mycket!! Känslan av att allt är mjukt som bomull, att blunda och njuta av sömnens intågande... Nu tar det timmar innan jag ens kan somna, trots ibland både sömntabletter och ångestdämpande.. Och bilderna jag har på näthinnan när jag blundar är plågsamma, hemska och fruktansvärda, trots att jag kämpar för att försöka tänka glada, lyckliga och fina saker. Jag hoppas och tror att det kommer en dag när bliderna jag har nu är lite mindre tydliga, när de inte gör lika ont och när jag kan få en aning frid för att kunna leva ett bättre liv. Det är min fulla övertygelse att det kommer att bli så, hoppas det inte dröjer för länge..

Dagens glädjeämne är kärleken till min man, som varit på jobbet och som är trött men ändå glad över att vara tillbaka, att orka vara tillbaka. Min fina, älskade man, världens bästa pappa till mina barn, du är så stark och så underbar..