Nalle-puh tossor och tårar..

Idag när jag handlat på ICA gick jag förbi skoaffären där jag har handlat en hel del till mina båda pojkar. I fönstret var det skyltar med olika skor och stövlar, bland annat med ett par ursöta, gula nalle-puh tossor till små barn. Precis sådana jag köpte till Wille, i just den butiken. Synen av dessa små tossor fick mig att må fysiskt illa, jag sprang nästan ut till bilen för att inte kräkas inne i affären. Dessa söta, ljusgula tossor tog jag med till sjukhuset dagen efter Wilmers död för att han skulle få ha dem på sig, han älskade dem och gick ofta och hämtade dem för att jag skulle ta på honom dem.
Tänk vilka reaktioner kroppen och hjärnan visar, helt otroligt. När dessa attacker kommer, om det så är gråt eller mer av det fysiska slaget, att jag kräks (för det händer fortfarande att jag gör det när insikten och smärtan blir för stark), då har jag ingenting att sätta emot. Det är bar att gilla läget och försöka ta det lugnt.

Idag har det varit en tuff dag, det blev åtminstone det efter min shoppingtur.. Jag har jätte, jättesvårt att förstå varför detta har hänt mig och oss.. Ett litet barn, en fantstisk solstråle som inte gjort något ont, varför hände detta honom? Han hade ett helt liv framför sig, en helt orörd framtid, och nu får jag aldrig veta hur det skulle blivit. Jag saknar honom, min underbara lilla pojke, jag saknar honom så ibland slutar jag andas för smärtan är för stor..

Förändringar

Jag tänker ofta på hur mitt liv förändrats efter att min Wilmer försvann. Hur jag verkligen har lärt mig att uppskatta varje dag, även de dagar då jag egentligen inte vill gå ur sängen, hur jag på ett helt annat sätt tänker på de som jag har runt mig, att jag försöker glädjas åt alla fina människor. Men även hur jag har förändrats när det gäller att reagera på olika saker, händelser som jag för ett halvår sedan hade upplevts som obekväma och lite jobbiga är ingenting idag. Jag ger mig in i saker med ett helt annat tankesätt, och jag uppskattar kvalitet mycket, mycket mer än kvantitet.

Framför allt så försöker jag ha ett annat förhållningssätt till mina medmänniskor, och jag utgår alltid från att alla, iallafall de flesta, vill mig väl och är goda. Visst går jag på nitar, men det är det faktiskt värt, för jag försöker ha mitt hjärta fullproppat av kärlek och när jag har det så kan jag gå på nitarna utan att det gör så vansinnigt ont. Wilmer gav mig så mycket under sin korta livstid, men han har inte slutat att ge. Han visar mig varje dag varför jag måste orka gå upp, orka gå vidare och orka finnas till, varför jag inte ska ge upp även om det är ruskigt nära ibland. Han är min lilla skyddsängel...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vid Wilmers sten

Som jag sagt tidigare så klarar jag inte av att säga Wilmers grav, jag säger Wilmers sten. Grav är för mig ett hemskt ord, tungt och sorgset. Jag trodde, när stenen väl kom på plats i augusti, att jag skulle vara där varje dag. Jag åker dit en gång i veckan, byter blommor, tänder nya ljus och plockar bort pinnar och löv som hamnat på stenen. Det är väldigt skönt att ha en plats att gå till, att känna lugnet och friden som råder på kyrkogården, men samtidigt är det så självklart för mig att Wille inte är där. Han ligger ju inte där, det är bara askan av hans lilla kropp som är nergrävd, Wilmer är inte där. Han är hos mig, han finns där jag är. Jag pratar med honom varje dag, det gör Elliott också. Senast häromdagen hade vi en diskussion jag och Elliott, om Wilmer verkligen hör det vi säger till honom. Vi kom fram till att det gör han, såklart, och att vi kommer att fortsätta prata med honom. Wilmer är här hos oss, han är vår lilla ängel. Det kan tyckas märkligt men hans närvaro känns så starkt ibland, den går inte att missa. Och det är så jag vill ha det, jag vill känna att han är här, jag vill fortsätta prata med honom och jag vill känna hans närvaro. Han är med mig alltid, alltid...

Tills vi ses igen, älskade lille du. Din mamma saknar dej...<3

En fin dag

Många drömmar, mycket vakenhet under natten och väldigt många tankar som snurrar i huvudet. Men när jag går upp och tittar ut så ser jag att det kommer att bli en fin dag, en bra dag. Och idag ska jag vara tacksam varje sekund över att jag har det jag har.. Framför allt över min lille prins (Elliott) som kom in till mig redan kl.02 och sedan dess har legat som ett svettigt plåster mot min rygg. Inte så mycket sömn, men väldigt, väldigt mycket mys... <3

Min galna, tokiga, underbara unge..!

ICA-bryt

Det händer minst en gång per dag att jag bryter ihop, tappar andan och måste nästan sätta mig ner, för det känns som att benen viker sig. Dessa stunder slår vetskapen och kalla fakta mig med full kraft, som ett hårt slag i magen, att Wilmer inte finns.
Jag har kommit till en punkt i mitt sorgearbete där jag kan styra någolunda över min gråt, om jag är på jobbet och det inte är jättelämpligt att bryta ihop så har jag kommit tillräckligt långt för att kunna styra tanken och handlingen så jag kan bestämma mig för att jag gråter sen, när jag kommer hem. Och när jag väl tillåter mig att gråta, då finns det inget stopp. Jag kallar dessa stunder för Wille-bryt.
Jag upplevde ett sådant idag, när jag var på ICA och handlade, och gick genom gången med barnmat och babyprodukter. Jag gick förbi Willes favoriträtter, den maten han gillade mest, fruktmoset han älskade och de nappar och flaskor han tyckte bäst om. Och då kom det över mig. Min son lever inte längre, han är död och han finns inte mer. Jag var tvungen att lämna alla varor och gå ut i bilen för att gråta. Då gick det inte att hålla tillbaka, då kunde jag inte styra känslorna och tårarna. Urjobbigt...

Jag saknar och längtar så att det gör ont överallt...

Att överleva

Det finns stunder varje dag då jag undrar hur jag överlever. Hur överlever man ett av sina barns död? Hur överlever man och hur kan man gå vidare? Jag har inga svar men jag vet att min bakgrund och min orubbliga tro på att livet inte tar slut när vi dör har hjälpt och hjälper mig. För hos mig finns det inte att jag inte får träffa Wilmer igen, aldrig nånsin, den tanken är omöjlig och jag har bara tänkt den ett fåtal gånger, men slår den alltid ifrån mig. Självklart kommer vi att träffas igen, på en annan plats, nån annanstans. Självklart.

Tills dess måste jag överleva. Ibland går det bra, ibland mindre bra, men jag har inget val. Jag vill leva. För det mesta iallafall. Vi människor har en enorm förmåga att resa oss efter ett trauma, att komma tillbaka och att orka vidare. En imponerande egenskap, jag tror vi alla har den inom oss. Som tur är behöver inte alla ta fram den och använda sig av den, men jag tror vi har den i oss. Vi är så oändligt mycket starkare än vi tror att vi är, och det är tur.. För jag måste överleva.

Här är några anledningar till varför jag reser mig ur sängen varje morgon.. <3