Nalle-puh tossor och tårar..

Idag när jag handlat på ICA gick jag förbi skoaffären där jag har handlat en hel del till mina båda pojkar. I fönstret var det skyltar med olika skor och stövlar, bland annat med ett par ursöta, gula nalle-puh tossor till små barn. Precis sådana jag köpte till Wille, i just den butiken. Synen av dessa små tossor fick mig att må fysiskt illa, jag sprang nästan ut till bilen för att inte kräkas inne i affären. Dessa söta, ljusgula tossor tog jag med till sjukhuset dagen efter Wilmers död för att han skulle få ha dem på sig, han älskade dem och gick ofta och hämtade dem för att jag skulle ta på honom dem.
Tänk vilka reaktioner kroppen och hjärnan visar, helt otroligt. När dessa attacker kommer, om det så är gråt eller mer av det fysiska slaget, att jag kräks (för det händer fortfarande att jag gör det när insikten och smärtan blir för stark), då har jag ingenting att sätta emot. Det är bar att gilla läget och försöka ta det lugnt.

Idag har det varit en tuff dag, det blev åtminstone det efter min shoppingtur.. Jag har jätte, jättesvårt att förstå varför detta har hänt mig och oss.. Ett litet barn, en fantstisk solstråle som inte gjort något ont, varför hände detta honom? Han hade ett helt liv framför sig, en helt orörd framtid, och nu får jag aldrig veta hur det skulle blivit. Jag saknar honom, min underbara lilla pojke, jag saknar honom så ibland slutar jag andas för smärtan är för stor..