ICA-bryt

Det händer minst en gång per dag att jag bryter ihop, tappar andan och måste nästan sätta mig ner, för det känns som att benen viker sig. Dessa stunder slår vetskapen och kalla fakta mig med full kraft, som ett hårt slag i magen, att Wilmer inte finns.
Jag har kommit till en punkt i mitt sorgearbete där jag kan styra någolunda över min gråt, om jag är på jobbet och det inte är jättelämpligt att bryta ihop så har jag kommit tillräckligt långt för att kunna styra tanken och handlingen så jag kan bestämma mig för att jag gråter sen, när jag kommer hem. Och när jag väl tillåter mig att gråta, då finns det inget stopp. Jag kallar dessa stunder för Wille-bryt.
Jag upplevde ett sådant idag, när jag var på ICA och handlade, och gick genom gången med barnmat och babyprodukter. Jag gick förbi Willes favoriträtter, den maten han gillade mest, fruktmoset han älskade och de nappar och flaskor han tyckte bäst om. Och då kom det över mig. Min son lever inte längre, han är död och han finns inte mer. Jag var tvungen att lämna alla varor och gå ut i bilen för att gråta. Då gick det inte att hålla tillbaka, då kunde jag inte styra känslorna och tårarna. Urjobbigt...

Jag saknar och längtar så att det gör ont överallt...