Förändringar

Jag tänker ofta på hur mitt liv förändrats efter att min Wilmer försvann. Hur jag verkligen har lärt mig att uppskatta varje dag, även de dagar då jag egentligen inte vill gå ur sängen, hur jag på ett helt annat sätt tänker på de som jag har runt mig, att jag försöker glädjas åt alla fina människor. Men även hur jag har förändrats när det gäller att reagera på olika saker, händelser som jag för ett halvår sedan hade upplevts som obekväma och lite jobbiga är ingenting idag. Jag ger mig in i saker med ett helt annat tankesätt, och jag uppskattar kvalitet mycket, mycket mer än kvantitet.

Framför allt så försöker jag ha ett annat förhållningssätt till mina medmänniskor, och jag utgår alltid från att alla, iallafall de flesta, vill mig väl och är goda. Visst går jag på nitar, men det är det faktiskt värt, för jag försöker ha mitt hjärta fullproppat av kärlek och när jag har det så kan jag gå på nitarna utan att det gör så vansinnigt ont. Wilmer gav mig så mycket under sin korta livstid, men han har inte slutat att ge. Han visar mig varje dag varför jag måste orka gå upp, orka gå vidare och orka finnas till, varför jag inte ska ge upp även om det är ruskigt nära ibland. Han är min lilla skyddsängel...