torsdag 8 december 2011

Många tankar har rivits upp de senaste dagarna, då jag har börjat rensa och packa inför flytten. En flytt som jag tror är det bästa vi som familj kan göra, det blir en nystart för oss alla. Oavsett var i världen jag befinner mig så finns Wilmer hos mig, och det ska bli en lättnad att komma från Höstgatan. Inte så mycket inne i huset men i omgivningarna, jag har så otroligt starka minnen av när jag och Elliott sprang och letade, paniken växte och var vi än letade så fanns han inte där.
Jag har tänkt på det ibland, tänk om vi aldrig hittat honom? Det finns ju faktiskt föräldrar som blir av med ett barn och aldrig hittar det. En av mina tankar när jag letade efter Wilmer var just den, någon har tagit honom. Någon har tagit honom och fört bort honom och jag kommer kanske aldrig mer att se honom.
Jag kommer, i detta livet, aldrig mer att träffa min son men jag vet var han finns. Jag vet att han har det bra och jag vet, av hela mitt hjärta, att jag en dag kommer att få ha honom hos mig, i min famn igen. Det finns dagar då jag känner att jag kan inte vänta på det, att få komma dit han är, och det finns dagar när tanken på att vänta är okej. Jag har ju ganska mycket kvar här innan det är min tur, och den största delen av tiden vill jag ju vara här hos allt jag faktiskt har.
Idag började jag rensa bland Willes kläder, men det blev för tufft. Jag trodde jag skulle klara det, men jag fick ge upp. Det blev för mycket, för starkt, så det var bara att stänga kartongen igen. En annan dag kanske det går, men inte idag.
Nu ska jag krypa ner brevid Elliott som sover så gott i soffan, krama honom lite extra och viska, så jag inte väcker honom, hur mycket jag älskar honom och hur viktig han är. Min prins...


4 kommentarer:

  1. Vilka fina prinsar!!!
    Tack för allt du delar med dig av. Får mig att uppskatta det jag har mycket mer och många bekymmer blir inte lika stora längre.
    Hoppas att ni kommer trivas i nya huset. Wilmer kommer finnas där med!!!
    Många styrkekramar till dig!! Lisa i Hbg.

    SvaraRadera
  2. Finaste du, flytta med kartongen som den är. Ta den sorgen att gå igenom hans kläder en annan dag, ett annat år. Pressa inte dig för hårt Ina.
    Tänker så ofta på er, hela familjen.
    Kram & kärlek

    SvaraRadera
  3. Vår första tanke var att flytta. Tillbaka till stan. Där hon och hennes två äldre bröder var födda och uppväxta. Där jag var född och uppvuxen. Men efter begravningen ändrade jag mig. Trots att det finns så många minnen så ville jag inte vara utan dem. Jag ville bli påmind om hennes steg i trappen, eller hennes dans framför tvn i vardagsrummet, eller hennes spring på gräsmattan. Däremot var det inte viktigt att ha en begravningsplats. Jag ville allra helst strö henne för vinden. Som den fjäril hon var. Som den ängel hon är. För hon, liksom din son, finns ju i hjärtat. Var man än befinner sig, finns de ju inom oss. Kram/Sahra
    www,vardagmedsahrapi.blogspot.com

    SvaraRadera
  4. Kan förstå din känsla för gatan, området. Jag har kollat in mina grannar trädgårdar lite extra. Känner en viss oro för att olyckor kan dyka upp var som helst, när vi minst anar det. Men det e ju därför det är en olycka. Verkligen ett hemskt ord! Er flytt till skogen hoppas jag ger er ett lugn som naturen kan ge skänka. Önskar er allt gott som tänkas kan! Massa <3 till er. Kram

    SvaraRadera