torsdag 19 januari 2012

Kall i hjärtat

Under en lång period har jag känt väldigt mycket värme inom mig, en värme som gör att jag har orkat kämpa vidare. Men just nu känns det bara kallt, lika varmt som mitt hjärta varit, lika kallt är det nu. Trots miraklet som växer i min mage så måste jag kämpa för att verkligen gå upp varje morgon och göra allt det jag måste göra, jag måste klä på mig, jag måste se till att Elliott har det bra, jag måste handla mat, mm. Men allt jag gör, varenda steg jag tar är med en tyngd i bröstet, en känsla av att inte kunna andas ordentligt. Flera gånger den senaste veckan har jag verkligen känt att jag inte vill mer. Jag orkar inte mer. Han fattas mig hela tiden och jag kan inte, under några som helst omständigheter, leva resten av mitt liv utan honom. Mitt hjärta känns iskallt, tömt på alla känslor.
Han rycktes ifrån mig så brutalt, så snabbt. Vilket fruktansvärt slöseri med ett ungt liv, det känns som att det finns så många andra som gjort sig förtjänta av döden, tex Anders Breivik, snubben i Norge. Varför får han leva medan min oskyldiga lilla pojke skulle dö? Wilmer hade inte gjort nånting fel, han hade inte tagit livet av någon annan, han var bara glad, underbar och fin.
Jag vet att jag kommer att fortsätta kämpa, fortsätta gå upp på morgonen och verkligen försöka hitta glädjen i ännu en dag. Jag kommer att vara kvar här trots att jag ibland inte vill, för jag vill inte missa det som ligger framför mig och oss, jag vill inte missa Elliotts uppväxt, att få följa bebisens liv och att få spendera många år tillsammans med min man...
Men just precis nu vill jag bara blunda och vara där Wilmer är...


10 kommentarer:

  1. Att förlora ett barn är att likna vid att man har amputerat en vital kroppsdel. Man har olidliga fantomsmärtor i stumpen men det finns inte längre något där. Jag har tänkt på dig. Kram

    SvaraRadera
  2. En stor varma kram!!!!

    SvaraRadera
  3. Har börjat läsa din blogg idag hamnade på en av en slump kan bara säga att du är en jätte stark person och dina ord rör vid mitt hjärta jag kanske inte kan förstå helt hur du känner men till en viss del då jag oxå har varit med om ett stort trauma med min lilla dotter som genom ett mirakel överlevde änglarna gav enne tillbaka till mig. kram

    SvaraRadera
  4. Fortsätt att ta varje dag som den kommer... Ibland kommer dagen med motstånd och ibland kommer dagen med medvind helt enkelt. Känslorna pendlar uppochner, och det är tillåtet...

    Tänker på dig dagligen.

    SvaraRadera
  5. hej det var jag som skrev det anonyma blogginlägget såg nu att mitt bloggnamn inte syntes.

    SvaraRadera
  6. http://familjenwestlin.blogspot.com/2011/11/for-4-ar-sedan-idag-4-years-today.html

    här är ett inlägg från min blogg från årsdagen av händelsen med min lilla mirakel flicka

    SvaraRadera
  7. Känslor är okej att ha, även tunga jobbiga och mörka känslor. Vi är många som finns här och räcker ut våra händer för att bära dig över de stora svarta hålen som är så lätta att falla ner i.
    Kram och kärlek (och klapp på magen)

    SvaraRadera
  8. Älskade söta vän, jag har följt din blogg länge, och lidit med dej/er. Fy F#n vad livet är orättvist!!

    Det är fas 2 du har kommit till nu, sorgen, fas 1 är chocken, fas 3 är ilska (även mot den döda), och fas 4 är accepterandet. MEN du behöver ju inte gå igenom allt detta, vi sörjer på olika vis! och INGET är konstigt. Det enda , i eran familj, är ju att det är ett litet barn som borde verkligen ha fått leva.

    Men , en dag, du tror det inte nu, så "lever" du igen, jag sätter min högra hand på det:)
    Och håll inte inne med nåt, gråt, skrik, sök hjälp,
    och (det låter så himla dumt), skulle du vilja var utan
    Wilmer?
    Det här går heller inte att jämföra, men när vårt yngsta barn föddes, hade jag timmarna före varit på min mammas begravning, och åkte direkt in och födde några timmar senare en flicka.
    Och jag känner igen känslan du beskriver, tom, kall, skötte Frida automatiskt, kände ingen sorg, kände ingen glädje, bara tom tom...fruktansvärt. Gjorde det jag skulle, som en zoombie.
    Du har nu sorg, OCH ska vara glad för ditt underverk i magen, men jag tror att det krockar, det är därför du känner som du gör nu. Men , jag tjatar, det vänder!!!
    Många kramar till er/Tina

    SvaraRadera
  9. Kram. Tänker på er. Hur mår du?

    SvaraRadera