Jag gick bort till vedförrådet, ingen där, jag gick runt huset och ropade, ingen där och inget svar.
Det kan verka som en struntsak, för självklart måste han finnas någonstans, men den paniken och fasan jag kände går inte att beskriva i ord. Helt plötsligt var jag tillbaka till den 15 april, den absolut värsta dagen i mitt liv, och kände exakt samma panik, samma fruktansvärda dödsångest.
När jag sprungit ett varv till runt huset så gick jag runt garagebyggnaden och såg att det lyste i det sk "teknikrummet", där vi har allt som hör till uppvärmningen av huset, jag såg också att nycklarna satt i dörren, och det var där han var, där han varit de senaste 20 minuterna. 20 minuter då jag sett min tillvaro krossats ännu en gång, sett framför mig hur jag måste förklara för Elliott att inte bara hans lillebror ryckts från honom, utan nu även hans älskade pappa. Min mans första fråga när han såg mig, iklädd en märklig kombination av morgonrock, jacka och pyamasbyxor, helt rödgråten, förtvivlad och väldigt, väldigt nära fullkomlig panik, var om det hänt Elliott något. Men nej, Elliott sov inne i huset, trygg, lugn och helt omedveten om det drama hans pappa ställt till med..
Det tog en halvtimme innan min man lyckats lugna ner mig och en timme innan jag slutat gråta, men känslan av panik sitter i fortfarande, ett dygn senare. Jag kan inte leva utan min man, han är min livlina, min trygghet och min fasta punkt, en av dem jag lever för. Jag har aldrig känt så tydligt att han faktiskt kan försvinna från mig.
Ta hand om dem du älskar, det kan gå så fort innan de faktiskt är borta. Tro mig, jag vet...
Usch! "Förstår" paniken.. Kram!
SvaraRaderaKatastrofkänslor är inte lätta att hantera eller lära sig hantera. Jag hade nog också börjat få panik om A inte kommit in när han bara skulle hämta ved...
SvaraRaderaStor kram till er all!! <3
Åh finaste Ina vilken fruktansvärd känsla det måste vara.
SvaraRaderaJag har full förståelse för att du reagerade som du gjorde, vem hade inte gjort det?
Vilken tur att du har Ingemars famn att kryp in i och bara få vara. Han kommer inte försvinna för det kan bara inte vara möjligt att en familj ska uppleva en sådan hemsk sorg en gång till. Det får inte vara så helt enkelt. Ni kommer bli gamla och gråhåriga och rynkiga ihop och ni kommer älska det. :)
Kram & kärlek
Förstår precis känslan. Jag var tillsammans med en man med det som i dagligt tal kallas Borderline. Har tappat räkningen på alla de gånger han försvann med avsikten att aldrig komma tillbaka. Och varje gång han inte svarade i telefon eller till exempel blev sen till en avtalad tid slog samma känslor och föreställningar till. Han är nu framgångsrikt rehabiliterad genom DBT men det tog många, många år innan mina sådana reaktioner klingade av. Och det händer ibland att de fortfarande dyker upp.
SvaraRaderaÅh vilken panik... jag känner den välla upp inom mig. Skickar varma kramar!
SvaraRaderaÅh vilken obehaglig upplevelse, som du verkligen inte behöver genomgå! Jag förstår precis vilka oändligt många olika scenarier som spelades upp i ditt huvud! Hemska tankar som bara ska försvinna. Min man är oxå min livlina och jag kämpar med rädslan över att något kan hända honom när han tex är ute och kör mc! Men jag kan ju aldrig vara säker el gardera mig utfall ngt skulle hända. Sånt är livet. . . Men det får inte ta 20 min att hämta ved, du får följa med nästa gång!! Och nästa gång han ska. . . .
SvaraRaderaKram Linda