Tid

Konstigt begrepp, det där med tid.. Ibland susar den förbi och går mycket fortare än vad man vill och ibland står tiden still, är långsam och nästan outhärdlig.

Idag blir vår fina lilla Philippa 7 månader. Ingenting rent tidsmässigt, 7 ynkliga månader, men en evighet i en bebis värld... I 7 månader har hon gjort våra dagar lättare, mindre ångestfyllda och gett oss skratt och leenden. Jag undrar ibland om jag ska få ha kvar henne länge till, eller om jag kommer att förlora henne, som jag gjorde med Wilmer. En fruktansvärd tanke, men den finns där..

Hon är så älskad, det är alla mina barn. Jag pussar, kramar och bär, får inte nog av henne. Inte ens kl 03.00 när hennes "vargtimme" sätter in, tycker jag det är jobbigt. Jag har hela tiden i bakhuvudet att jag kan förlora henne närsomhelst och då tänker jag njuta av henne så länge och så mycket jag kan. Min dotter, min flicka. Vår lilla skorpa, flisa, lilloppa, smeknamnen är många och kärleksfulla. 

Jag ber en tyst bön om att få ha henne hos mig alltid, och hoppas att någon hör mig...

Livet när det är som bäst...

...det borde vara nu. Jag har det bra, jag har så mycket omkring mig som jag njuter av och som jag är tacksam över.

Jag tänkte på det senast idag, Elliott satt vid köksbordet och byggde lego, mannen lagade mat och jag och Philippa lekte på golvet. Brasan var tänd och värmde skönt, vi hade bra musik i bakgrunden och maten luktade underbart. Livet när det är riktigt bra. Och ändå inte. 

Jag undrar om jag alltid kommer att känna mig såhär halv. Om det alltid kommer att göra ont när jag andas?

Vi lever med en saknad, som ibland blir för stor. Och ändå klarar vi av det, vi orkar fortsätta och hålla ihop som en familj. Trots vår enorma förlust, trots hålet i våra hjärtan..

Barnslig sorg..

Jag vet att jag skrivit om det förr, men jag önskar ibland att jag kunde tänka och sörja mer som ett barn. Så ärligt, rakt och logiskt. Vi var hos Elliotts och Wilmers fd dagmamma och fikade innan jul, och hon berättade att två av hennes dagbarn (tvillingflickor som även gick där tillsammans med Elliott och Wille) hade frågat samma dag vi skulle komma om Wilmer var i himlen. Lena svarade att det var han, då hade flickorna sagt att de hoppades att det fanns overaller i himlen och att Wilmer hade en, eftersom det var vinter och kallt, så han inte frös..
Jag älskar barn och deras tänk.
Elliott sa i förrgår att han längtade efter att komma till himlen och träffa Wilmer, för han saknade honom. Han sa inte det på ett ledsamt, sorgset vis utan med förväntan i sin lilla glada barnröst.
Jag älskar barn och deras tänk, och jag önskar jag kunde vara mer självklar, logisk och bekymmersfri, precis som ett barn..

Julfrid..

Jag har alltid tyckt mycket om att fira jul. Under min uppväxt handlade julen om att vara tillsammans, umgås och ha tid för familjen. I vuxen ålder försöker jag ge mina barn detsamma, samma glädje, förväntan och lugn. Fortfarande är det en mysig period på året, julen. Dessa dagar då jag är tillsammans med dem som betyder så mycket, de jag älskar mest. Denna julen är inget undantag. Gårdagen spenderades i Tjuvaröd, hos oss, och den var väldigt fin. Vi åt och drack gott, tomten kom, barnen var glada, bebisarna lugna, vi dansade kring granen, sjöng julsånger och läste julevangeliet. En fin dag.

Men det saknades en liten prins, en liten tomtenisse. Och han kommer alltid att saknas. Trots att jag omgav mig med de jag älskar, trots att allt var som det "ska" vara på julafton, så är min själ bara halv...
Saknaden är så påtaglig, jag har ont i hjärtat så jag kan känna det i varje andetag. Han fattas mig.

Perspektiv

Jag är fullt medveten om att alla inte varit med om samma sak som jag har och som tur är så lever de flesta inte i min verklighet. Jag är medveten om att min upplevelse gjort att jag ändrat mycket av mitt sätt att tänka, vara och prioritera.
Ändå blir jag förvånad och förbluffad över vad många människor tycker är viktigt och värt att lägga sin tid och sin energi på. Jag var inne på facebook i fredags och såg hur många som gått med i grupper som handlade om att behålla den svarta dockan i "Kalle ankas jul", om uppror mot att någon inte fick vara pepparkaksgubbe i luciatåget och om att vi inte ska kalla kakor för ett visst namn osv.
Samtidigt skjuts 20 små barn kallblodigt ihjäl i en fruktansvärd massaker i USA,  samtidigt dör ett barn i minuten pga svält och otillgänglighet av vatten, samtidigt saknar 2,3 miljarder människor en toalett, samtidigt släpps bomber över Damaskus som resulterar i många döda, samtidigt kommer en misshandlad 3-månaders bebis in till sjukhuset i Kalmar. Och så vidare, i det oändliga känns det som..

Om våra problem handlar om att få vara pepparkaksgubbe eller ej, ja då är vi extremt lyckligt lottade. Vi är förskonade från alla hemskheter, så pass förskonade att vi kan elda upp oss över saker som jag anser är bagateller i det stora hela. Anser jag, jag poängterar det, att det är min åsikt.
Vi måste vidga våra vyer, komma ur bekvämlighetsbubblan och börja inse vad det går ut på. Vad allt går ut på, egentligen. Vi är alla människor och i grund och botten har vi exakt lika värde, oavsett var vi har haft tur, eller otur, att födas. Ska vi tjafsa om vilken hudfärg som har mest status under resten av tiden som jorden vi alla bor på finns kvar, eller ska vi börja förstå att det inte handlar om att alltid vara först, ha allra mest och vinna allt, hela tiden?
Det finns stunder när jag skäms lite för att vara svensk. I fredags upplevde jag en sådan stund.

Det finns ingen mening med att min Wilmer togs ifrån mig, ändå vill jag tacka honom för att han har ändrat mitt perspektiv. Jag är långt ifrån perfekt, men jag hoppas att jag kan sortera bort "problem" som bara är problem för att vi vill det. Jag hoppas att min Wille hjälper till så att jag kan fokusera på rätt saker och rätt problem under det som återstår av mitt liv.
Tills vi ses igen.

Glädje

Att förlora ett barn måste vara den största sorgen, iallafall i min värld. Att vänta barn och att få barn måste å andra sidan vara den absolut största glädjen.
Tidigare sa jag ofta till min man att mina pojkar är det finaste jag gjort och beslutet att försöka bli gravid igen efter Wilmers död är det starkaste och bästa beslut vi tagit. Sen kom hon, vår prinsessa. Vår efterlängtade, underbara flicka som ger oss tårar av glädje efter så oändligt många tårar av sorg..
Ingen ersättning, ingen varken kan eller ska ersätta vår Wilmer, men hon fyller en del av tomrummet efter honom och hon ger oss så mycket kraft och livsglädje. Att älska känns, och mina barn älskar jag så jag känner det i hela kroppen..