Jag tänkte på det senast idag, Elliott satt vid köksbordet och byggde lego, mannen lagade mat och jag och Philippa lekte på golvet. Brasan var tänd och värmde skönt, vi hade bra musik i bakgrunden och maten luktade underbart. Livet när det är riktigt bra. Och ändå inte.
Jag undrar om jag alltid kommer att känna mig såhär halv. Om det alltid kommer att göra ont när jag andas?
Vi lever med en saknad, som ibland blir för stor. Och ändå klarar vi av det, vi orkar fortsätta och hålla ihop som en familj. Trots vår enorma förlust, trots hålet i våra hjärtan..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar