En hyllning till min man...

Jag älskar min man, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Han är, i mina ögon såklart, den bästa mannen i världen. Han är full av humor, intelligens, kärlek, en vilja att alltid göra rätt, omtänksamhet och ömhet. Han är allt jag vill ha och allt jag nånsin kommer att vilja ha.
Vet ni hur svårt det är att se den man älskar mest av allt i hela världen, den som man kan göra vadsomhelst för, sörja så djupt..? Min man, precis som jag, är trasig, hans hjärta är krossat och det finns ingenting, absolut ingenting jag kan göra. För jag sörjer precis som han gör och jag har inga ord som tröstar, för det finns inte. Min man är en makalös, helt fantastisk pappa, och jag vet inte hur många gånger min bonusdotter har sagt hur förändrad han blev efter Wilmers ankomst. Hon tyckte han blev så kärleksfull, att han mycket oftare visade sina känslor för sina barn, och det var och är tack vare Wille.
Min man var en riktig hönspappa när det gällde Wilmer och han njöt verkligen av sin papparoll, min teori är att det var för att Wilmer var sist, att vi inte skulle ha fler barn efter honom. De två hade ett väldigt speciellt band, och min man sörjer djupt, hårt och intensivt... Det svåraste i detta är att se honom gråta. Jag älskar honom så vansinnigt mycket och jag kan inte göra någonting, mer än att krama honom och finnas där, precis som han finns där när jag gråter. Känslan av maktlöshet och hjälplöshet är stor och det är så ofantligt svårt. Jag hoppas och tror att han vet hur mycket jag älskar honom och jag tror att detta fruktansvärda som hänt ändå kommer att få oss ännu närmre varandra, för klarar vi oss genom detta, den värsta av mardrömmar, så finns det ingenting vi inte klarar..!

Skrivet av min man på vår griffeltavla igår...

Kärlek...

Lite pyssel han gjorde och la i trappan så jag skulle bli glad när jag och Elliott kom hem idag och han inte var hemma...

Änglabesök

Idag, om 1 timme och 30 minuter, är det exakt 3 veckor, 21 dagar sedan min ängel försvann.. Jag vet att jag inte kan hålla på såhär varje fredag, men idag känns det extra påtagligt eftersom jag hade besök av en ängel inatt...
Jag tror på Gud, är uppväxt inom kyrkan och har, trots allt som hänt och trots mycket starka tvivel, en grundtro. Jag har aldrig intresserats av andevärlden med medium och seanser, jag menar inte att det är något som helst fel på det, men det har liksom aldrig intresserat mig. Men inatt hade jag besök. Jag drömde så tydligt om Wilmer, vi lekte och skrattade, och helt plötsligt vaknade jag, och jag vet att jag var vaken för mannen snarkade brevid mig så jag fick putta på honom. Sen vänder jag mig om och ser Wilmer, han står på golvet en liten bit från min säng och ler mot mig. Och det är så otroligt tydligt, jag förstår att det låter flummigt, men det är så tydligt och uppenbart att han är där, hela rummet är fyllt av hans närvaro och jag ser honom, min fina, fina pojke, hur han ler mot mig, hans ögon lyser och jag känner ett enormt, oförklarligt lugn inom hela mig...

Det var ingen dröm, han var där och jag tror att han ville berätta att han har det bra och att han väntar på oss, när den dagen kommer. Det var ingenting obehagligt, ingenting jobbigt, ingenting som kändes olustigt, bara varmt, mjukt och skönt. Ett änglabesök av den finaste ängeln...
 Men jag saknar honom, jag saknar honom varenda sekund, minut, timme och dag. Varje cell i min kropp skriker efter honom och vissa dagar undrar jag hur jag klarar av att behålla förståndet över huvud taget. Det kan inte finnas något grymmare än att mista och begrava sitt eget barn, att behöva leva utan en del av sig själv. För det är det jag gör, varje dag. Han var och är en del av mig som jag nu tvingas leva utan och det gör ont, ont, ont...

Dessa ord fick jag av en bloggläsare och vän, så fina:

Låt mig få gråta - det gör så ont
Be mig inte glömma - det vore att förneka
Säg aldrig att tiden läker alla sår - skorpan rivs lätt upp
Be mig inte vara stark - jag har förlorat allt
Hjälp mig hitta meningen - jag finner ingen
Säg inte att du förstår - om du aldrig själv drabbats
Ord är överflödiga - räck bara ut en hand

Idag har jag egentligen inget att skriva som känns väsentligt. Känner mej helt tom, men ändå fylld av känslor. Finns det någon som kan berätta för mej när denna smärta ger vika, när den blir mindre? I morgon är det 3 veckor sedan men det känns som igår.. Smärtan är fortfarande fysisk, som ett öppet sår, varje andetag gör verkligen ont i bröstet..
Ändå finns det guldkorn och små ljus varje dag. Min fantastiska kollega, som jag över huvud taget inte klarat mig utan, är ett av mina ljus idag. Det finns så många som gjort så otroligt mycket, fast ni tycker det är lite...Ni ska veta att jag sparar varenda kort, varenda sms och varenda kommentar, och det ger mig styrka att gå tillbaka och läsa dem.

Idag pratade jag med en av mina kunder, som själv har 3 barn varav den yngsta är 9 månader, och hon sa till mig: "jag älskar mina barn jättemycket, men när du pratar om dina barn så lyser det om dig och det syns verkligen hur mycket du älskar dem". Den meningen har hjälpt mig genom denna dagen, och gjorde mig lite, lite starkare, och jag hoppas det är sant, att min kärlek syns.

Älskade Elliott och älskade Wilmer, mina söner, det finaste jag har och nånsin kommer att få. Jag är så stolt att jag får vara mamma till er, ett jordebarn och ett änglabarn...

Styrka..

Jag har fått många kommentarer de senaste veckorna om att jag är så stark. Det är jag inte. Jag är helt säker på att alla som sagt eller skrivit det till  mig har menat väl, men tyvärr har ni fel. Jag är inte stark, jag är väldigt svag och väldigt sårbar just nu, jag gråter många gånger varje dag, jag ger upp flera gånger varje dag och känner att jag skiter i allt för det finns ändå ingen mening med någonting. Livet har visat mig hur grymt, hårt och hemskt det kan vara, och jag är allt annat än stark...

Men jag vägrar bli bitter. Jag vägrar skylla på någon, att hitta anledningar till att det som hände faktiskt hände, för det är ingens fel. Om det är någons fel, så är det mitt. Jag hade ansvar för Wilmer, jag vände mig om ett ögonblick för länge, jag letade inte på rätt ställe och när jag väl hittade honom var det försent. Jag har klandrat mig själv en miljon gånger och kommer att fortsätta göra det under resten av mitt liv. Men jag vägrar bli bitter. För det är en känsla som äter upp en inifrån och långsamt tar död på allt och jag vägrar... Wilmer vill att vi ska vara lyckliga, glada, skratta och må bra under det som återstår av våra liv. Och det är ju ganska många år  hoppas jag, trots allt. Jag är inte stark men jag är fortfarande full av kärlek, och det hjälper. Kärlek till min man, mina barn och bonusbarn, min familj, mina vänner och till alla som skickar dessa fantstiska meddelanden och sms som gör att jag orkar lite, lite till...

Följande text har jag fått av en väninna för många år sedan, jag har själv läst den när livet varit tungt, men även gett den vidare till andra som haft det svårt nångång.

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den
Att falla till botten, slå sig hårt och alltid komma igen

Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att alltid kämpa för att nå dit...

(M. Fredriksson -86)

Jag fick låna en ängel...

Jag fick ett meddelande av en tjej idag som jag inte känner, en kund för längesedan. Hon satte ord på mina tankar på pricken, hon har gett mig en extra styrka i det hon skrev. Jag citerar en del av det:

" Jag tror att härnere på jorden finns det människor och änglar. Änglarna kommer till oss med en mening att tillföra något.. Alla barn tillför självklart enormt mycket kärlek, men dessa änglar är lite, lite mer speciella än dom vanliga, deras närhet liksom svetsar sig fast, alla som möter dom berörs av dom. När ett barn går bort lämnas en oerhörd saknad och sorg kvar, men även något annat blir kvar... Andra föräldrar, som tidigare inte "sett" sina underbara barn, bara tagit dom för givet i dagens stressade samhälle, stannar plötsligt upp och börjar tänka, börjar älska på en mycket högre nivå och slutar ta allt för givet..."

Vår Wilmer är och var en ängel. Han har gjort avtryck i alla han mötte, ingen lämnades oberörd av hans soliga sätt och underbara leende... Han är så otroligt, makalöst saknad och älskad och han fick oss att älska varandra lite till. Älskade ängel, tack för att just jag fick låna dig...

Hopp??

Jag hör ordet "hopp" väldigt ofta nuförtiden och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det ordet. Vad är hopp? Det är nånting bra när man känner det, ha hoppet kvar, ingenting är hopplöst, mm., men vad är hopp för mig, idag? Jag vet inte och jag tror inte att jag har något hopp kvar. För vad ska jag hoppas på? Att Wilmer kommer tillbaka? Det är jag realist nog att inse att det inte kommer att hända. Men vad ska jag hoppas på då? Att tiden går fort så jag får träffa honom igen, snart, snart? Jag har gått hela dagen och funderat på just ordet hopp.
Jag vill hitta mitt hopp igen. Det sägs ju att hoppet är det sista som överger en människa, och tro mig, det är sant. Även när Wilmer låg så fint nerbäddad i Regnbågsrummet på sjukhuset med alla ljus omkring sig och ögonen slutna, även då, när jag pussade hans iskalla kinder och panna, kände jag lite hopp. Hopp om att han skulle slå upp sina vackra, bruna ögon och titta på mig och le... Men det hoppet försvann, och jag har inget hopp längre, inte till någonting. Men det betyder inte att jag inte vill hitta det igen, nångång.
Hoppet om att få vakna till ytterligare en dag som jag faktiskt vill leva, hoppet om att känna livsglädjen och gnistan igen, hoppet om att få känna den pirrande känslan av lycka som infinner sig ibland  när allt bara fallit på plats, hoppet om att livet kan vara riktigt, riktigt bra... Men det är långt, långt borta..
Jag andas för att min son, Elliott, behöver mig. Just  nu är han den stora anledningen till allt, till att jag andas, till att jag går upp på morgonen, till att jag finns till... Och att känna hans kramar och när han säger "mamma, du är världens gosigaste, bästa mamma", då orkar jag lite till.

Jag vill hitta livsglädjen igen, men just nu finns den inte. Trots alla fina människor omkring mig och allt fantastiskt stöd så måste jag ändå leta, och förhoppningsvis hitta, livsglädjen och gnistan. Men utan allt fint omkring mig tror jag inte jag ens hade letat.. Jag kommer att leta, vänta på och jobba för att hitta glädjen igen. För Wilmer ville och vill att jag ska vara en glad mamma, det är jag helt säker på, och det tänker jag bli igen. Snart, hoppas jag..

Idag är en skitdag, en riktig kass, hemsk skitdag... Tårrna tar inte slut och det känns som att sorgen fått ny kraft och boxar mig riktigt hårt i magen, gång på gång. Jag har ingen ork, ingen lust, ingen kraft. Varje gång jag ser ett foto eller påminns om Wilmer så börjar jag gråta, och det är ofta eftersom jag inte plockat undan någonting härhemma. Det går inte att göra det än, jag måste få ha allting omkring mig, minnas det som det var, även om det smärtar som ett öppet sår...

Ni som har barn, snälla, krama dem lite extra, pussa dem en gång till, säg till dem att ni älskar dem varje dag! Det gjorde jag med Wille, och gjorde och gör med Elliott såklart, och jag är tacksam att jag slipper tänka att jag borde gjort det oftare, för jag gjorde det ofta och Wilmer vet hur mycket jag älskar honom. Då, nu, alltid...