Idag har jag egentligen inget att skriva som känns väsentligt. Känner mej helt tom, men ändå fylld av känslor. Finns det någon som kan berätta för mej när denna smärta ger vika, när den blir mindre? I morgon är det 3 veckor sedan men det känns som igår.. Smärtan är fortfarande fysisk, som ett öppet sår, varje andetag gör verkligen ont i bröstet..
Ändå finns det guldkorn och små ljus varje dag. Min fantastiska kollega, som jag över huvud taget inte klarat mig utan, är ett av mina ljus idag. Det finns så många som gjort så otroligt mycket, fast ni tycker det är lite...Ni ska veta att jag sparar varenda kort, varenda sms och varenda kommentar, och det ger mig styrka att gå tillbaka och läsa dem.

Idag pratade jag med en av mina kunder, som själv har 3 barn varav den yngsta är 9 månader, och hon sa till mig: "jag älskar mina barn jättemycket, men när du pratar om dina barn så lyser det om dig och det syns verkligen hur mycket du älskar dem". Den meningen har hjälpt mig genom denna dagen, och gjorde mig lite, lite starkare, och jag hoppas det är sant, att min kärlek syns.

Älskade Elliott och älskade Wilmer, mina söner, det finaste jag har och nånsin kommer att få. Jag är så stolt att jag får vara mamma till er, ett jordebarn och ett änglabarn...