Idag är en skitdag, en riktig kass, hemsk skitdag... Tårrna tar inte slut och det känns som att sorgen fått ny kraft och boxar mig riktigt hårt i magen, gång på gång. Jag har ingen ork, ingen lust, ingen kraft. Varje gång jag ser ett foto eller påminns om Wilmer så börjar jag gråta, och det är ofta eftersom jag inte plockat undan någonting härhemma. Det går inte att göra det än, jag måste få ha allting omkring mig, minnas det som det var, även om det smärtar som ett öppet sår...
Ni som har barn, snälla, krama dem lite extra, pussa dem en gång till, säg till dem att ni älskar dem varje dag! Det gjorde jag med Wille, och gjorde och gör med Elliott såklart, och jag är tacksam att jag slipper tänka att jag borde gjort det oftare, för jag gjorde det ofta och Wilmer vet hur mycket jag älskar honom. Då, nu, alltid...
Åh, det skär i hjärtat när jag tänker på hur svårt det är för dig, för er. Vill ge dig en tröstande kram. Sänder en i tanken.
SvaraRaderaDina ord påminner mig om en sång som Lisa Ekdahl har gjort. Att älska är större, heter den. Den lyder så här:
Jag behöver din famn
att gömma mig i
jag behöver din famn
mot min melankoli
jag behöver dina drömmar
då mina inte räcker till
och jag behöver all din vilja
de dagar jag ingenting vill
Jag behöver din tröst
en natt som den här
och nog är det tröst
att du håller mig kär
men ändå finns där något
som ännu större är
och det är denna vetskap
att du är den jag håller kär
Att bli älskad är stort
bara att älska är större
att bli älskad är stort
bara att älska är större
att bli älskad är stort
bara att älska kan vara större
För jag behöver din famn
att gömma mig i
jag behöver din famn
mot min melankoli
jag behöver dina drömmar
då mina inte räcker till
och jag behöver all din vilja
de dagar jag ingenting vill
Kram Kristina
Finaste du, jag håller om dig i mina tankar och försöker skicka all min styrka till dig.
SvaraRaderaKram och kärlek
Katarina, kan bara ana hur ni har de. Ta hand om varandra! Willes saker o foto som påminner om honom tycker jag är ett jättebra sätt att bevara honom hos er. Låt sorgen ta sin tid, för tillsist övervinner ni den men Wille finns alltid kvar hos Er! Kramar
SvaraRaderaÖnskar så att jag kunde lindra eran smärta. Du ska absolut inte känna att du måste ta bort några grejor. Ni ska ha det som ni vill, de e bara ni som vet hur ni mår och vad som får er att klara av dagen. Det finns ingen mall eller tidsbegränsning för sorg arbetet. Sorgen försvinner aldrig helt men ni lär er leva med den. Ni kommer att få många bra dagar, men det kommer många dåliga oxå.Jag känner fortfarande sorg och saknad av min bror efter 17 år.Han är er son och han är Elliots lillebror för ALLTID. Han kommer alltid att finnas i era hjärtan.Ta en dag i taget och tänk på att alla sörjer vi på olika vis. Ta hand om varandra och prata mycket med varandra om vad ni känner, det är jätte viktigt. Och självklart prata om Wille för han är fortfarande en del av era liv.Finns det något jag kan göra för er så bara hör av er. Om du vill ut och gå eller behöver ha något handlat, eller bara en axel att gråta mot.
SvaraRaderaMånga kramar till er alla från mig
Vännen min... Vi känner så för er! Vad ska jag ens kunna skriva? Allt känns för lite... Vi pratar och vi saknar, och bara fasar för hur ni måste känna. Och det går ju inte på annat vis! Det förstår vi med. Ni fantastiska...
SvaraRaderaStora kramar!!!!
Låt det få vara en hemsk dag, tillåt dig att få vara hur ledsen som helst. Solen skiner inte nu utan det regnar.....
SvaraRaderaJag har alltid pussat extra, sagt Jag älskar dig, smekt och gett uppmärksamhet till mina barn, dagligen, men sen 2 veckor tillbaka gör jag det med en eftertanke oxå! Tar en sekund extra och känner tacksamheten fylla mig! Smärtsamt medveten om att mina barn endast är mig till låns och inte är något självklart och förgivet i mitt liv!!!
Jag tycker du gör rätt i att inte städa el plocka undan Wilmers saker...det kan omöjligt göra mer ont i dig genom att se dem framme. Han är en del av er för alltid!!!
Styrkekramar Linda Hagström
Ta denna dagen till att vara ledsen vännen. Det får vara så här, de ska vara så här. Sorgen har sin tid, den måste ha sin tid. Låt fotona och willes saker finnas kvar framme. Han är ju en del av er då, nu och för alltid. Finns det något vi kan göra så säg bara till. Stora kramar från Fam. Mattsson
SvaraRaderaJag kramar och pussar och kärleksförklarar ofta till mina barn och efter att ha läst här kommer jag absolut att fortsätta med det - ofta! Tänk vad man ska vara glad för det man har. Det där du skriver i några inlägg tillbaka om att bara längta efter att få sova längre än till 6 på morgonen känner jag igen, men nu har jag bestämt mig för att inte tänka så mer. Jag ska vara glad och tacksam för att jag har tre fina barn som väcker mig!
SvaraRaderaStyrkekramar till dig Katarina, du skriver otroligt fint!
Massor av kärleksfulla tankar och kramar, fina Katarina
SvaraRaderaKänner så med er, varje gång jag läser din blogg så trillar tårarna och jag känner hur det gör ont i hela mig... Man måste få ha riktiga skitdagar när allt bara känns helt meningslöst och orättvist men med tiden blir de förhoppningsvis färre och man lär sig leva med sorgen och saknaden men det kommer ta tid och låt det ta den tid som behövs. Att ha framme Willes foto och saker gör säkert fruktansvärt ont just nu men med tiden blir det bara ett underbart minne av er lille ängel och som nån innan skrev, han var, är och kommer alltid att vara en del av er familj.
SvaraRaderaVår lille ängel finns med mig i allt jag gör och hans foto hänger bredvid de andra barnens...vissa dagar gör det ont att se fotot andra dagar känner jag mig välsignad att ha en sån fin ängel vid min sida.
När någon får en ängel blir man väldigt medveten om att man bara har sina barn till låns och man känner en sån tacksamhet över det man har. Efter detta fruktansvärt som ni har behövt gå igenom har jag också blivit mer tacksam över det jag har, barn att pussa, kramar och överrösa med kärlek...för som du skrev i ett tidigare inlägg "Kärlek är allt!".
Skickar er massor med styrkekramar!
Stooor kram till dig och er!!! Det finns någon som bär er, jag vet. / M
SvaraRadera