En hyllning till min man...

Jag älskar min man, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Han är, i mina ögon såklart, den bästa mannen i världen. Han är full av humor, intelligens, kärlek, en vilja att alltid göra rätt, omtänksamhet och ömhet. Han är allt jag vill ha och allt jag nånsin kommer att vilja ha.
Vet ni hur svårt det är att se den man älskar mest av allt i hela världen, den som man kan göra vadsomhelst för, sörja så djupt..? Min man, precis som jag, är trasig, hans hjärta är krossat och det finns ingenting, absolut ingenting jag kan göra. För jag sörjer precis som han gör och jag har inga ord som tröstar, för det finns inte. Min man är en makalös, helt fantastisk pappa, och jag vet inte hur många gånger min bonusdotter har sagt hur förändrad han blev efter Wilmers ankomst. Hon tyckte han blev så kärleksfull, att han mycket oftare visade sina känslor för sina barn, och det var och är tack vare Wille.
Min man var en riktig hönspappa när det gällde Wilmer och han njöt verkligen av sin papparoll, min teori är att det var för att Wilmer var sist, att vi inte skulle ha fler barn efter honom. De två hade ett väldigt speciellt band, och min man sörjer djupt, hårt och intensivt... Det svåraste i detta är att se honom gråta. Jag älskar honom så vansinnigt mycket och jag kan inte göra någonting, mer än att krama honom och finnas där, precis som han finns där när jag gråter. Känslan av maktlöshet och hjälplöshet är stor och det är så ofantligt svårt. Jag hoppas och tror att han vet hur mycket jag älskar honom och jag tror att detta fruktansvärda som hänt ändå kommer att få oss ännu närmre varandra, för klarar vi oss genom detta, den värsta av mardrömmar, så finns det ingenting vi inte klarar..!

Skrivet av min man på vår griffeltavla igår...

Kärlek...

Lite pyssel han gjorde och la i trappan så jag skulle bli glad när jag och Elliott kom hem idag och han inte var hemma...