måndag 2 maj 2011

Hopp??

Jag hör ordet "hopp" väldigt ofta nuförtiden och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det ordet. Vad är hopp? Det är nånting bra när man känner det, ha hoppet kvar, ingenting är hopplöst, mm., men vad är hopp för mig, idag? Jag vet inte och jag tror inte att jag har något hopp kvar. För vad ska jag hoppas på? Att Wilmer kommer tillbaka? Det är jag realist nog att inse att det inte kommer att hända. Men vad ska jag hoppas på då? Att tiden går fort så jag får träffa honom igen, snart, snart? Jag har gått hela dagen och funderat på just ordet hopp.
Jag vill hitta mitt hopp igen. Det sägs ju att hoppet är det sista som överger en människa, och tro mig, det är sant. Även när Wilmer låg så fint nerbäddad i Regnbågsrummet på sjukhuset med alla ljus omkring sig och ögonen slutna, även då, när jag pussade hans iskalla kinder och panna, kände jag lite hopp. Hopp om att han skulle slå upp sina vackra, bruna ögon och titta på mig och le... Men det hoppet försvann, och jag har inget hopp längre, inte till någonting. Men det betyder inte att jag inte vill hitta det igen, nångång.
Hoppet om att få vakna till ytterligare en dag som jag faktiskt vill leva, hoppet om att känna livsglädjen och gnistan igen, hoppet om att få känna den pirrande känslan av lycka som infinner sig ibland  när allt bara fallit på plats, hoppet om att livet kan vara riktigt, riktigt bra... Men det är långt, långt borta..
Jag andas för att min son, Elliott, behöver mig. Just  nu är han den stora anledningen till allt, till att jag andas, till att jag går upp på morgonen, till att jag finns till... Och att känna hans kramar och när han säger "mamma, du är världens gosigaste, bästa mamma", då orkar jag lite till.

Jag vill hitta livsglädjen igen, men just nu finns den inte. Trots alla fina människor omkring mig och allt fantastiskt stöd så måste jag ändå leta, och förhoppningsvis hitta, livsglädjen och gnistan. Men utan allt fint omkring mig tror jag inte jag ens hade letat.. Jag kommer att leta, vänta på och jobba för att hitta glädjen igen. För Wilmer ville och vill att jag ska vara en glad mamma, det är jag helt säker på, och det tänker jag bli igen. Snart, hoppas jag..

7 kommentarer:

  1. Finaste du, ge dig tid till att läka. (så gott man kan läka efter att ha mist ett barn) Du kommer finna livsglädjen och du kommer bli en glad mamma igen men låt det ta tid! Om du stressar fram ett välmående finns det risk för att det bara är ett korthus du bygger upp.
    Medan du läker finns vi alla här för att stötta och trösta så gott vi kan. När dagen kommer då du finner livsglädje igen då är vi här med dig för att glädjas och minnas.
    Vi finns här för er!
    Kram och kärlek

    SvaraRadera
  2. Alla ord är överflödiga......
    Vad säger man?
    Jag hoppas du hittar något hopp igen.

    SvaraRadera
  3. Massor med kramar...
    Du skriver så fint Ina. Så ärligt. Rakt in i hjärtat.
    Önskar så att jag kunde finnas mer för er och kunna hjälpa och lindra. <3
    Om alla vi som tänker på er hade kunnat ta er sorg en dag var, så ni kunde få ro i själen och finna lycka igen... Önskar att det var så enkelt...

    SvaraRadera
  4. Låt tiden göra sitt, så gott det går! Vi finns här<3 KRAM

    SvaraRadera
  5. Kanske blir en förändring väldigt liten, knapp märkbar för dig? Kanske är det att du tycker kaffedoften luktar gott, kanelbullen kanske är god, ett skämt på radion är kanske roligt och du fnittrar till....Babysteps....kanske inte nu el imorgon el nästa månad....fokus får vara att samla kraft till att andas och bara finnas till, din familj behöver dig och Elliott måste få känna sig trygg i dina armar! Bra att du skriver av dig, tror det hjälper, sökandet efter HOPP kommer att ge utdelning, men idag vet du inte i vilken form det ser ut!!!!!
    Styrkekramar från Linda Hagström

    SvaraRadera
  6. Tro hopp &amp; kärlektisdag, 03 maj, 2011

    Hopp är en produkt av livet... Tror att ur lidandet spirar hoppet... Det är i sorgen hoppet väcks och det är hoppet som får dig att orka andas, orka leva vidare... Det kan innebära att utan lidande finns inget hopp.. Vi behöver hoppet för att stå ut tills det blir bättre... Och det blir bättre... Lovar dig... <3

    SvaraRadera
  7. Skulle så gärna vilja skriva något litet som hjälper, men vet inte vad. Jag som brukar ha en dikt för varje tillfälle, men inget nu. Jag läser i alla fall. Och tänker på er.
    /Marcus

    SvaraRadera