En alldeles vanlig dag..

Jag älskar vanliga dagar, härliga vardagar då det mesta går på rutin och man känner igen alla moment. Lika mycket tycker jag om att bryta vardagen och hitta på något helt annat.
Just nu finns det inga vanliga dagar. För varje dag när jag vaknar så slår tanken mig att Wilmer är död och att livet aldrig mer blir det som det en gång var. Jag hade det livet jag ville ha, jag hade min familj, min man, mitt jobb, mitt hus, två underbara, fina, välskapta barn, jag hade ju allt. Och allt förändrades inom loppet av en timme. Tänk så skört livet är, men samtidigt är jag glad att jag inte vet vad som väntar, jag är faktiskt hellre ovetandes och lever så mycket jag kan, så länge jag kan.
Livet blir aldrig mer som det en gång var. Därmed inte sagt att livet inte kan bli bra, om än annorlunda. Man gör sig en bild av hur man vill ha det, man får det precis så, och sedan slås den bilden itu. Inte för alla såklart, men för mig gjorde den. I tusen, tusen bitar, precis som mitt hjärta...

En bild tagen en vanlig vårdag, precis som livet ska vara...
Jag hoppas att vardagen snart kommer, med dagliga rutiner och ett litet lyxigt avbrott då och då. Jag längtar efter vardagen, med dagliga rutiner och alldeles vanliga bekymmer om middagsmat, hämtning och lämning och städning. Tänk om livet kunde vara precis så enkelt, alltid..

Kvalitetstid

Idag har jag tillbringat hela dagen med min favoritkille alla kategorier, min store son, Elliott. Vi har varit i Malmö på Folkets Park tillsammans med en av mina äldsta och bästa väninnor och haft en härlig eftermiddag i solen. Elliott är så modig, stark och tapper, och jag vet hur mycket han saknar sin lillebror. Han pratar väldigt mycket om Wilmer och igår, när vi kommit hem efter urnsättningen, så sa han: "Mamma, jag vill oxå dö, för då får jag träffa Wille och jag saknar honom väldigt mycket." Han sa det inte på ett ledset eller argt sätt, utan när han sa att han ville dö så var det inte med sorg utan med en slags glädje över att isåfall få återse sin lillebror.
Jag tror att jag tänker mer på avsaknaden av ett syskon än vad Elliott själv gör, och det gör så ont att se honom tillsammans med andra barn och deras syskon. Jag vet att Elliott önskar sig en ny lillebror eller lillasyster, och jag försöker förklara att det är inte så enkelt. Han önskar sig det mer än ett husdjur, då är det en stark önskan..

Min älskade, galne filur som just nu är anledningen till att jag går upp på morgonen...

Vila

Har precis gått upp, sovit en hel natt utan vare sig sömntablett eller lugnande. Funderar på den fina stunden vi hade i går när vi grävde ner urnan, och om den stunden och handlingen har hjälpt mig att komma till ro? Dessutom är jag övertygad om att Wilmer hjälpt till och sett till att jag fått den vila jag behövde.
Igår när jag skulle lägga Elliott så sa han: "Mamma, jag skulle vilja ringa till Wille." Jag svarade att det går inte men att han kan prata med honom, det gör jag varje dag. Elliott undrade om Wille verkligen kan höra honom, jag svarade att det kan han. "Vad bra, då kan jag prata med honom när jag kommer på saker som jag vill säga till honom".

Älskade, saknade son och lillebror...

En mammas tankar..

Ett barn är något speciellt för många, särskilt för den närmsta familjen men kanske lite speciellt för en mamma. En mamma bär sitt barn i sin kropp, det ligger där i  magen så skyddat och ombonat. En mamma föder fram sitt barn, ammar sitt barn och älskar det på ett sätt som jag tror bara mammor kan göra. Älskar med en kärlek som är oändlig, villkorslös och helt fantastisk. När vi fick Elliott så sa jag ofta till I att det känns som att jag är kär i mitt barn. Det är liksom lite samma känsla när man tittar på sitt barn, samma sprudlande lyckokänsla och en enorm glädje som väller fram. Så mycket kärlek.
Att förlora ett barn måste vara det plågsammaste som finns. Att inse att ditt lilla barn oåterkalligt är borta, han andas inte mer och han finns inte längre. Insikten i den sanningen är som att få ett hårt slag i magen. Jag tappar andan ofta, då måste jag stanna upp och ta ett djupt andetag, försöka hitta tillbaka över ytan. För om jag ger med mig när sanningen kastar sig över mig, den grymma, kalla sanningen om att Wilmer är borta, då kan jag inte stå upp. Om jag ger efter blir jag svag och måste sätta mig eller lägga mig ner tills jag kan andas igen. Det gör fortfarande ont i bröstet, samma fysiska smärta som har funnits där sedan dag ett efter hans död.
Det vi har gjort idag är inte normalt. Det är inte normalt att en mamma ska begrava sitt barn och ha urnsättning för det. Det är inte normalt, det är inte okej och det gör så ont...

Detta är en jättefin bild, men samtidigt så fel. Det fattas en, en liten ängel, och han fattas oss alla så oändligt.. Elliott hade valt en väldigt fin slät liten sten där det stod "älskade bror" som han la på gravstenen. Då brast mitt hjärta. Igen...

Du fattas mig, jag saknar dig, och det enda jag vill ha svar på nu är varför? Varför ett litet liv ska släckas så brutalt, varför du inte fick vara kvar här hos oss.. Jag vill ha svar, fast jag vet att jag inte kommer att få det. Jag saknar min son så vansinnigt mycket. Älskade Wilmer...

Molnig dag

Idag ska vi ha urnsättning, vi ska gräva ner det som finns kvar av vår son, Wilmer. En handling som jag tycker är bra och fin, men tänker jag för mycket på det så känns det helt grotesk. Han ska ju vara här, hos mig. Varm och mjuk, full av liv i de glittrande ögonen och med benen fulla av spring.

Fick en hälsning av en vän nu på morgonen med en fin tanke. "Det finns bara en väg, och det är igenom det."
Tack H, de orden ska jag bära med mig, idag och alla andra dagar som känns extra tunga.

Hoppas på en dag med lite sol och med väldigt mycket kärlek i luften, för det behöver jag en dag som denna. <3

Ännu en punkt

Mitt liv är indelat i faser och perioder. Idag har jag och min man satt punkt för ännu en fas, den som innehöll våran fantastiska kurator. En man som jag, första gången vi träffades, tyckte jätteilla om. Helt ärligt. När vi fått beskedet att vår lille Wilmer lämnat oss, att han var död och oåterkalligt borta, då rämnade vår värld. Jag minns inte vad jag gjorde den första stunden efter att läkaren meddelat oss, men jag kommer ihåg att någon hjälpte mig så jag fick sätta mig i en rullstol och blev inrullad i ett akutrum där vi kunde få vara, jag och I. Vi var inte ensamma dessa timmar, vi lämnades inte utan där var folk hela tiden. Och ca 2 timmar efter beskedet som förändrade vårt liv totalt fick jag träffa vår kurator. Jag tyckte inte om honom. Han såg rolig ut, skallig och konstig, dessutom läspade han. Jag ville skrika till honom att försvinna, att "jag orkar inte med att prata och framför allt inte med dig!" Men han fanns där hela den hemska fredagen, vi var även inne på sjukhuset och träffade honom när det gått några dagar, och sedan har vi träffat honom regelbundet, fram tills idag. Detta är en man som vuxit så mycket i mina ögon, en man med så mycket empati och omsorg.
Idag satte vi punkt för våra regelbundna träffar, han finns där om vi behöver honom men vi bokade ingenting nytt. Jag kommer att sakna honom, denna läspande, varma och förtroendeingivande man.

Det var vår kurator J som sa att "det är inte en mening med allt som sker, men det kan komma en mening ur det som sker.." Tack för de orden, jag tänker så ofta på dem och har dem med mig alltid.
En punkt är satt idag. En punkt för kuratorbesöken. I morgon sätter vi ytterligare en punkt, vi har urnsättning vid Wilmers sten och då kommer det att bli ännu en fas som avslutas. Den praktiska fasen är då slut, nu återstår bara att försöka leva resten av livet utan honom... <3

If I could turn back time...

Alla minns den en fantastiska låten, framförd av Cher, jag minns inte årtalet men jag tror de flesta vet vilken låt jag menar. Vad skulle du göra om du kunde vrida tiden tillbaka?
Jag vet vad jag hade gjort, jag drömmer om det på nätterna och det är min sista tanke på kvällen, innan jag somnar. Jag kan se framför mig hur jag, den 15:e april i år, i samma sekund som jag inser att Wilmer gett sig iväg på egna upptåg, springer åt RÄTT håll, att jag får syn på honom innan han trillar i dammen, att jag får tag i honom och tar upp honom i min famn, hur jag skäller på  honom samtidigt som jag kramar honom hårt, hur jag pendlar mella ilska och glädje, hur jag pussar honom på hela hans lilla ansikte och hur han bara ler mot mig med sina glittrande, bruna ögon och sina små risgryn.

Det är vad jag skulle gjort om jag fick min största önskan uppfylld, att vrida tillbaka tiden och leva om de senaste månaderna. Tänk så mycket smärta, så många tårar, så mycket gränslös saknad och fruktansvärd förtvivlan jag hade besparat så många om det gått...
Vad skulle du gjort om du fick vrida tillbaka tiden?

Saknade är hemsk. Som ett hål som fräter på insidan. Jag saknar honom så jag ibland inte orkar andas av mig själv utan måste tänka på att göra det. Det är fortfarande en totalt bottenlös förtvivlan..