Att förlora ett barn måste vara det plågsammaste som finns. Att inse att ditt lilla barn oåterkalligt är borta, han andas inte mer och han finns inte längre. Insikten i den sanningen är som att få ett hårt slag i magen. Jag tappar andan ofta, då måste jag stanna upp och ta ett djupt andetag, försöka hitta tillbaka över ytan. För om jag ger med mig när sanningen kastar sig över mig, den grymma, kalla sanningen om att Wilmer är borta, då kan jag inte stå upp. Om jag ger efter blir jag svag och måste sätta mig eller lägga mig ner tills jag kan andas igen. Det gör fortfarande ont i bröstet, samma fysiska smärta som har funnits där sedan dag ett efter hans död.
Det vi har gjort idag är inte normalt. Det är inte normalt att en mamma ska begrava sitt barn och ha urnsättning för det. Det är inte normalt, det är inte okej och det gör så ont...
Du fattas mig, jag saknar dig, och det enda jag vill ha svar på nu är varför? Varför ett litet liv ska släckas så brutalt, varför du inte fick vara kvar här hos oss.. Jag vill ha svar, fast jag vet att jag inte kommer att få det. Jag saknar min son så vansinnigt mycket. Älskade Wilmer...
Har tänkt så på er, många andra dagar och framför allt idag...
SvaraRaderasköt om er, Kram Malin ♥
Tänkte på er så igår. Ditt inlägg och bilden från Wilmers viloplats..så himla fint ni gjort hos er ängel men så fel och gör även så ont i mitt hjärta när jag tittar på bilden. Känner så med er Katarina. Styrke kramar Malin
SvaraRadera