Mitt liv är indelat i faser och perioder. Idag har jag och min man satt punkt för ännu en fas, den som innehöll våran fantastiska kurator. En man som jag, första gången vi träffades, tyckte jätteilla om. Helt ärligt. När vi fått beskedet att vår lille Wilmer lämnat oss, att han var död och oåterkalligt borta, då rämnade vår värld. Jag minns inte vad jag gjorde den första stunden efter att läkaren meddelat oss, men jag kommer ihåg att någon hjälpte mig så jag fick sätta mig i en rullstol och blev inrullad i ett akutrum där vi kunde få vara, jag och I. Vi var inte ensamma dessa timmar, vi lämnades inte utan där var folk hela tiden. Och ca 2 timmar efter beskedet som förändrade vårt liv totalt fick jag träffa vår kurator. Jag tyckte inte om honom. Han såg rolig ut, skallig och konstig, dessutom läspade han. Jag ville skrika till honom att försvinna, att "jag orkar inte med att prata och framför allt inte med dig!" Men han fanns där hela den hemska fredagen, vi var även inne på sjukhuset och träffade honom när det gått några dagar, och sedan har vi träffat honom regelbundet, fram tills idag. Detta är en man som vuxit så mycket i mina ögon, en man med så mycket empati och omsorg.
Idag satte vi punkt för våra regelbundna träffar, han finns där om vi behöver honom men vi bokade ingenting nytt. Jag kommer att sakna honom, denna läspande, varma och förtroendeingivande man.
Det var vår kurator J som sa att "det är inte en mening med allt som sker, men det kan komma en mening ur det som sker.." Tack för de orden, jag tänker så ofta på dem och har dem med mig alltid.
En punkt är satt idag. En punkt för kuratorbesöken. I morgon sätter vi ytterligare en punkt, vi har urnsättning vid Wilmers sten och då kommer det att bli ännu en fas som avslutas. Den praktiska fasen är då slut, nu återstår bara att försöka leva resten av livet utan honom... <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar