En hälsning till dig som läser detta..

...tänk om jag kunde få ge dig en stor, varm kram! Tänk om jag kunde skicka ett julkort just till dig, och till alla er andra som läser mina texter, som delar mina tankar och som jag vet tänker jättemycket på mig och min familj. Men jag kan inte det, så jag vill i detta inlägg tacka alla därute för era tankar, tack till er som skickar sms, som ringer, som bryr sig och som går omkring med så mycket kärlek och vill så väl.
De senaste 8 månaderna har varit en mardröm och är fortfarande, även om ljuset kommer tillbaka lite mer för varje dag. Men vetskapen om alla runtomkring som har visat sin omtanke och sin kärlek, den gör det aningen lättare att härda ut. För det måste vi, vi måste härda ut, vi måste kämpa på och vi måste gå vidare. Trots allt.
Tankarna just du skickar till oss gör det lite lättare och framför allt, det ger mig en anledning att orka ännu en dag.
Många frågar mig om det är jobbigare nu när julen kommer, men det är det inte. Min sorg, saknad och mitt tomrum efter min lille pojke är detsamma, jul eller inte, det är konstant. Jag ska i jul omge mig med det bästa jag har, min underbara familj, och det är med dem jag helst vill vara just nu. Med dem kan jag vara mig själv, jag kan skratta, gråta och minnas, och ändå njuta av julen och allt som hör till.

Av hela mitt hjärta önskar jag dig en underbar och härlig jul, fylld med glädje och kärlek. Jag hoppas du förstår och tar till dig av min tacksamhet och av kärleken som min lille Wilmer har lärt oss att slösa med! Tack för att just du finns, du är värdefull...

Hoppas du får en riktigt mysig och God Jul!! <3

Hopp..

Vissa dagar känns livet lite lättare, lite ljusare. Även om jag vet att de tunga dagarna inte är slut så försöker jag njuta varje sekund av de dagar som är lättare.
Att få känna att det jag skriver, alltså det jag känner, kan ge någonting till andra människor, det är en känsla som är oslagbar. Min tanke med mitt skrivande och med denna bloggen är från början rent egoistisk, jag behövde en plats att "skriva av" mig på och valde detta sättet. Skrivandet har hjälpt mig så mycket, att få sätta ord på mina tankar även om det är fruktansvärt tunga sådana, det hjälper mycket mer än jag trodde. För stunden iallafall.
Idag berättade en tjej för mig vilken tröst min blogg har gett henne. Hon har upplevt en enorm förlust, och att få höra att mina ord har tröstat henne, om än aldrig så lite, räcker för att jag ska känna att denna dagen är fulländad.
Återigen, jag skriver bara för min egen skull men att veta att det finns någon därute som kan bli stärkt av mina tankar och mina ord, det är en oerhört tillfredställnde känsla.

Många tankar har rivits upp de senaste dagarna, då jag har börjat rensa och packa inför flytten. En flytt som jag tror är det bästa vi som familj kan göra, det blir en nystart för oss alla. Oavsett var i världen jag befinner mig så finns Wilmer hos mig, och det ska bli en lättnad att komma från Höstgatan. Inte så mycket inne i huset men i omgivningarna, jag har så otroligt starka minnen av när jag och Elliott sprang och letade, paniken växte och var vi än letade så fanns han inte där.
Jag har tänkt på det ibland, tänk om vi aldrig hittat honom? Det finns ju faktiskt föräldrar som blir av med ett barn och aldrig hittar det. En av mina tankar när jag letade efter Wilmer var just den, någon har tagit honom. Någon har tagit honom och fört bort honom och jag kommer kanske aldrig mer att se honom.
Jag kommer, i detta livet, aldrig mer att träffa min son men jag vet var han finns. Jag vet att han har det bra och jag vet, av hela mitt hjärta, att jag en dag kommer att få ha honom hos mig, i min famn igen. Det finns dagar då jag känner att jag kan inte vänta på det, att få komma dit han är, och det finns dagar när tanken på att vänta är okej. Jag har ju ganska mycket kvar här innan det är min tur, och den största delen av tiden vill jag ju vara här hos allt jag faktiskt har.
Idag började jag rensa bland Willes kläder, men det blev för tufft. Jag trodde jag skulle klara det, men jag fick ge upp. Det blev för mycket, för starkt, så det var bara att stänga kartongen igen. En annan dag kanske det går, men inte idag.
Nu ska jag krypa ner brevid Elliott som sover så gott i soffan, krama honom lite extra och viska, så jag inte väcker honom, hur mycket jag älskar honom och hur viktig han är. Min prins...

Reflektioner..

Man kan aldrig jämföra varandras sorger eller bekymmer, livet är ingen tävling i vem som har det värst eller som mår sämst. Olika faser och åldrar har sina sorger, bekymmer och problem, och när man pratar om dem så kan man ju bara utgå från sina egna erfarenheter.
Min erfarenhet är att i mitt liv innan Wilmers olycka fanns det såklart bekymmer, som jag ansåg stora då. Men livet valde att ändra mina perspektiv och erfarenheter och efter den händelsen, olyckan, så känns det som att de problemen var ju inga "riktiga" problem. Tänk om jag vetat då vad livet skulle skulle ge mig. Samtidigt känner jag att det är tur att jag inte visste då och tur att jag inte vet vad som ska komma. Jag tror inte att man hade orkat leva livet på samma sätt då, meningen är ju inte att vi ska veta hur framtiden ser ut, utan meningen måste ju vara att vi ska njuta och glädjas åt det vi har just nu, inte bara tänka på framtiden. Tror jag.
Jag har gjort många saker under mitt liv som varit tuffa och jobbiga, precis som alla andra. Jag har haft tuffa perioder genom åren och upplevt sorg, kraschade förhållanden, mm, precis som alla, eller iallafall de flesta, andra.
Men jag har gjort 3 saker som jag hoppas jag aldrig behöver göra om och som är det svåraste jag gjort, saker jag önskar att ingen behövde göra.
Det värsta jag behövt göra under min livstid är att dra upp min 19 månaders son ur grannens trädgårdsdamm, vända på honom och nånstans långt inne förlora mitt hopp, det lilla hoppet om att han fortfarande levde. Jag tror att jag nånstans, precis då, visste att han inte fanns kvar hos mig längre.
Den andra saken är att begrava Wilmer. En väldigt ljus, fin och kärleksfull stund, men så otroligt overklig och helt fruktansvärd. En mamma ska inte överleva sin son, det är liksom inte naturligt.
Det sista, som faktiskt har varit värst, var när Elliott blev hemkörd till oss den där hemska fredagen, då farmor kom som en räddande ängel. Samtidigt som ambulansen kom så kom farmor, hon tog hem Elliott till sig, lekte med honom en hel dag medan hennes tankar var någon helt annanstans. När vi, min man och jag, kommit hem från sjukhuset på eftermiddagen så körde hon hem Elliott till oss och han tog ett steg in i hallen, tittade på mig och sa: "Mamma, klarade Wille sig?" Att behöva förklara för honom, berätta om en sanning som jag inte kunde ta till mig själv, är det värsta jag gjort. Nånsin.
Erfarenheten är dyrköpt och livslång. Vad är ett problem, ett bekymmer egentligen? Det är olika för alla, självklart, men jag känner starkt att mina problem i framtiden kommer på något sätt att vara enklare att handskas med, när jag sätter dem i relation till min erfarenhet.

Var rädda om varandra och kom ihåg vad som är viktigt. Alla är vi värdefulla och viktiga, och vi är alla värda att älska och att bli älskade. <3

Adventstider..

Advent och jul betyder mycket för mig, jag tycker det är otroligt mysigt och njuter mycket av allt. Av maten, ljusen, pyntet, glöggen, julgodiset och musiken, men kanske allra mest av värmen. Värmen i att få vara tillsammans med de som man tycker allra mest om, de som betyder mest av allt, familjen.. I år saknar vi en liten person, och det känns så otroligt mycket mer än jag nånsin kunde tro. Så väldigt tomt. En kavat, glad, stjärnögd liten gosse fattas oss, och det är inte lika roligt i år, hur jag än försöker. Jag gör mitt bästa, för Elliotts skull, men faktum är att det är inte samma sak i år. Men jag låter det vara så, det går inte att tvinga fram något som inte finns, det går bara inte. Jag njuter så mycket jag kan och orkar med, resten får vara. Till nästa år kanske det känns lite lättare, jag hoppas det.

Du fattas oss Wille.... <3

Om inte...

Jag har tänkt mycket på mitt liv och hur det varit om olyckan inte inträffat. Utöver min enorma, makalösa saknad och sorg så har jag ju ett ganska bra liv. Jag lever med en man som är min själsfrände, som ser mig och ger mig allt jag behöver, jag har en fin son, två fina bonusbarn, en familj som betyder otroligt mycket och som ger mig allt stöd och all tröst jag kan önska. Jag omger mig med fina, omtänksamma och fantastiska vänner som finns där oavsett tidpunkt på dygnet, jag har ett jobb jag trivs väldigt bra med och är på väg att flytta in i mitt drömhus.
Ändå genomsyras hela livet, varenda dag, timme och minut, av denna saknad, denna ångest som inte vill lämna mig. Hur länge orkar man? Jag vet inte. Det har snart gått 7 månader, tänk er att leva 7 månader utan en av de människorna som betyder absolut mest i hela världen, en av de människorna som man är tom utan...
Det är tortyr. En livslång tortyr, för han kommer inte tillbaka, aldrig nånsin.
Jag vill glädjas åt det jag har, jag gör det. Jag är tacksam för allt det som är positivt i mitt liv och jag tvingar mig själv att tänka på allt fint som omger mig. Elliott är en stor glädjekälla och, som jag skrivit förr, en stor anledning till att jag kämpar vidare. Jag kan inte lämna honom, min store, underbare, kloke kille som älskar mig lika högt som jag älskar honom, och som trots sina snart 7 år, inte bangar för att säga det högt när vi skiljs åt på skolgården. "Ses sen mamma, älskar dig!"

Finast i min värld...

Önskan

Just nu är jag inne i en period som består av oerhört mycket sorg, tunga tankar, olidlig saknad och emellanåt ett starkt ifrågasättande av meningen med att jag fortfarande finns kvar här.
Det är tungt, mörkt och kallt. Så är det bara och tyvärr kan ingenting ändra på det just nu.
Den bästa stunden jag upplever för tillfället är de nätter när Elliott kommer in till oss, kryper upp mellan oss och vill vara nära, nära. Det är just nu den enda stunden jag njuter av. Att få ligga där i mörkret, ett mörker som inte skrämmer mig längre trots en tidigare mörkrädsla, och höra andetagen från de två människorna i världen som är viktigast. De två människorna som jag skulle ge mitt liv för, utan att tveka.

Just nu finns det bara en sak som kan göra mig lycklig igen och det är att kunna vrida tillbaka tiden och ändra historien. Det är allt jag vill, den enda önskan jag har. Allt annat jag nånsin önskat bleknar i jämförelse med denna enda, starka önskan. Jag vill ha min son, min älskade Wille, tillbaka...

Mina älskade pojkar...