Hur mår du? Egentligen?

Denna fråga som vi nästan alltid ställer till en annan människa, varje dag, kanske flera gånger om dagen, en enkel men oftast välmenande fråga. Men hur ofta svarar vi per automatik "jodå, det är bara bra!", fast det kanske egentligen inte är det?
Jag gör det. Ofta. För det är ju inte bra, det kan aldrig bli bra, det kan bli bättre men aldrig 100% helt bra, aldrig. Undrar vad som hänt om jag svarat så? Det känns så negativt, pessimistiskt, och det är ju inte riktigt jag. Mitt glas är halvfullt, min sol finns där bakom molnen, efter mitt regn kommer solsken - det är mycket, mycket mer jag. Men ändå kan jag inte säga att det är bra, helt bra. För mitt hjärta mår inte bra, det är krossat och mitt inre är i uppror, sorgen tynger mig varje dag och ensamhetskänslan blir större och större. Jag har fantastiska människor omkring mig, men ändå så är jag så oändligt ensam i sorgen. För om man inte varit där jag är så går det ju inte att förstå, det bara är så. Jag vet att de som är nära mig försöker, men det går inte att förstå, jag förstår det inte alltid själv.
Om jag ska vara helt uppriktig mot den som ställer frågan "Allt bra idag?", så kanske jag aldrig mer kan säga "Ja, allt är bara bra". Det har snart gått ett år, men min sorg har inte minskat, såret är inte mindre, bilderna på näthinnan inte otydligare. Jag är säker på att det kommer att bli lättare när vårt lilla knyte kommer till världen, jag kommer inte att ha så mycket tid att tänka på allt det andra, men sorgen är ju där ändå och så länge Wilmer inte finns hos mig så är ju sorgen där.
Det vill säga så länge jag finns till.

Läkande tårar

Jag tror att det finns en anledning till att vi kan gråta, både glädjetårar och sorgetårar. Jag har gråtit många sorgetårar de senaste 11 månaderna, men jag tror inte jag varit där jag är utan dem. Tänk om jag inte kunnat gråta, inte kunnat få ut all sorg, ilska, förtvivlan och frustration genom mina tårar, hur hade det visat sig då? Tänk om jag stängt allt inom mig, så fruktansvärt tungt..
Jag har en gråtardag då och då, jag tillåter mig det, och efter en sådan dag är jag totalt slut, somnar vid 20-tiden och sover en hel natt. Men när jag vaknar på morgonen så känns det lite lättare i hjärtat, gråten sitter inte i halsen på samma sätt då, jag kan andas lite, lite lättare.
Tårar är bra, det är jag helt övertygad om. Jag har en man som inte har svårt att visa känslor, och han gråter lika ofta av sorg som glädje. Vårt bröllop, våra pojkars födelse, Wilmers död, men han kan även fälla en tår till "Sofias änglar" eller "Extreme home makeover" (även om han aldrig skulle erkänna det sistnämnda!) och det är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket. En i mina ögon väldigt manlig person som kan gråta när han känner att det behövs, det är fint på nåt sätt. Det fyller mig med värme, medmänsklighet och ömhet.

Jag tänker fortsätta gråta när det behövs och vara tacksam för att jag kan just det. Förhoppningsvis blir mina gråtardagar färre, men de tar nog aldrig slut helt. Kanske tur det?

Finast...

Willedrömmar..

I morse gick min man upp vid 04, han skulle med första planet till Stockholm, och naturligtvis vaknade jag... Har jag väl vaknat så börjar jag fundera och tänka och det är jättesvårt att somna om. I morse var det bara bilder av Wilmer jag hade på näthinnan, framför allt vår sista stund med honom på sjukhuset, det är bilder som bränt sig fast och som ofta tar över, särskilt på natten. Jag försöker tänka på annat men det är väldigt svårt.
Till sist somnade jag, efter att ha bett om att få tänka och drömma fina saker, och det var precis vad jag gjorde. Jag sov 05-06 och drömde om Wilmer hela tiden. Fina, varma, mjuka drömmar, där jag kunde pussa honom, krama honom och busa med honom. Jag vaknade med en skön känsla i kroppen och med ett lugn som jag saknat ett tag nu. Tack min lilla älskling för att du kom till mig i min dröm, det behövde jag så väl...

Slutet på en saga men början på en ny..?

Vissa dagar är extra tuffa, såklart. Numera har jag ofta en dag då jag är jätteledsen, sorgsen och gråter så mycket jag orkar, för att sedan samla ihop mig, försöka ta nya tag och fortsätta framåt.
Idag skiner solen och våren är rejält på ingång. Om ca 1 månad har det gått ett år. Ett år sedan det hemska, ofattbara, ett helt år utan min älskade pojke, ett år av en saknad som river i mig varje dag, ett år sedan sagan jag levde i då slogs i spillror och fick ett slut.
Idag har jag en sådan dag, gråtardag. Jag fick en lucka på jobbet och körde hem för att fixa med tvätt och lite annat, och det räckte med att komma innanför dörren så började tårarna rinna, och de har inget slut. De rinner i ungefär en timme innan jag kan lugna ner mig. Idag tog jag fram en mapp där jag sparat alla kort som satt på blommorna vi fick veckorna efter Wilmers död. Alla de korten, alla brev och hälsningar som kom med posten, allt är sparat i en mapp som är så tjock att gummibandet inte räcker till. Idag gick jag igenom alltihop, jag har läst varenda kort och varje hälsning återigen. Det i kombination med solskenet fick mig tillbaka till den 15/4 förra året, och ångesten slår till så hårt att jag ibland känner att jag orkar inte andas mer. Det går inte längre, jag vill inte, jag har ingen längtan efter framtiden, efter att få se vad som väntar, att vara med länge till. Idag kvittar det, idag vill jag bara att det ska ta slut. Min saga är ju ändå slut.
Och ändå inte. Jag skulle inte vilja vara utan upplevelsen i ännu ett barn, ännu ett mirakel, jag vill nånstans ändå vara med när mina barn upplever sin barndom, sin ungdom, sina vuxna år, kanske får egna barn. Framför allt kan jag inte ge upp när jag har en Elliott. En Elliott som ger mig den livsglädjen jag måste få för att orka, en Elliott som vill somna med min hand i sin, som måste krama bebismagen hejdå på skolgården, som längtar tills bebisen kommer, som har förberett plats i sängen så att bebisen kan sova hos honom, som inte kan förstå varför han måste vänta tre månader till innan han blir storebror igen. Min Elliott, det finaste jag har. Han ger mig livsglädjen och han gör det omedvetet, genom att finnas till och genom att leva så intensivt som barn gör.

Den 15/4 2011 tog min saga slut. Men jag tror att jag så småningom kan börja leva i en ny sådan, med andra värderingar, andra mål och en lite förändrad bild av allt. Så småningom borde ju livet börja kännas okej igen, och då börjar förhoppningsvis min nya saga..

Vänskapsvärde

Sedan dagen av Wilmers olycka har jag aldrig känt att någon av vännerna i min närhet har dragit sig tillbaka, inte vågat visa sin sorg tillsammans med mig eller varit rädda att tränga sig på. Tvärtom, uppbackningen har varit total, fantastisk och väldigt värmande. Trots att det snart gått 11 månader sedan så kan jag fortfarande känna förundran över stödet från mina och våra vänner, och ibland undra hur jag själv reagerat om någon av mina vänner drabbats av en liknande sak. Jag hoppas och önskar att jag gjort samma sak, vågat ringa, vågat åka dit, vågat visa att jag finns här.
Men ändå har det skett förändringar i vissa relationer, det går inte att förneka. Det finns några människor  omkring mig och oss som tidigare varit våra vänner, men kanske inte tillhört de allra närmsta, där relationen verkligen förändrats och förvånat mig. Och då menar jag till det positiva, vänner som verkligen har visat att de finns här, närsomhelst, som ställt upp, stöttat, brytt sig, gråtit med oss, skrattat och glatts med oss och som sörjer med oss..
De senaste 11 månaderna har jag verkligen, på riktigt, förstått värdet i riktiga vänner. Jag tror inte att jag kommit såhär långt i min process utan de fantastiska människor jag har omkring mig. Människor som jag kan ringa mitt i natten om det behövs, som förstår om jag tackar nej för att orken inte räcker till, som förstår varför jag inte hör av mig på ett tag, men som aldrig slutar höra av sig tillbaka, människor som kan ge mig en riktig, äkta kram och där jag kan låta tårarna rinna fritt utan att skämmas, människor som gråter med mig, lika mycket som vi skrattar tillsammans..

Vänskap är någonting fantastiskt och mitt i allt detta hemska, så inser jag hur mycket den betyder. Hur mycket vi faktiskt kan betyda för varandra om vi lägger allt annat åt sidan, och bara ser till vad vi kan ge en annan människa. Ring alltid det där samtalet, skjut inte upp det, skicka det där sms:et, vänta inte! Livet är kort, men vi kan fylla det med så mycket medmänsklighet och kärlek om vi vill. Och det betyder allt.

Att finnas utan att egentligen leva..

Vissa dagar går allting på rutin, jag går upp, går till jobbet, gör allt jag ska och går och lägger mig. Sådana dagar kan jag känna att jag bara vill att tiden ska gå, att alla dagar ska gå lika fort, för då är jag en dag närmre att få vara med min lille pojke. Saknaden är extremt stark vissa dagar, jag känner hur den ibland bara anfaller mig och tar andan ur mig totalt. Ångesten gör att det är svårt att andas, svårt att göra saker, svårt att hitta viljan att orka en dag till.
Jag kan känna att dessa dagar finns jag till, men inte mer. Jag har ingenting att ge, jag känner mig otillräcklig som mamma, fru, bonusmamma och vän. Jag bara är, utan att egentligen leva på riktigt, livet går på rutin i sin vanliga lunk och jag bara flyter med. Att leva men ändå inte.
Förhoppningsvis kommer det att bli annorlunda, förhoppningsvis hittar livsglädjen mig igen, eller jag den, men jag kommer aldrig att sluta sakna, undra, längta och älska. Aldrig.