Att finnas utan att egentligen leva..

Vissa dagar går allting på rutin, jag går upp, går till jobbet, gör allt jag ska och går och lägger mig. Sådana dagar kan jag känna att jag bara vill att tiden ska gå, att alla dagar ska gå lika fort, för då är jag en dag närmre att få vara med min lille pojke. Saknaden är extremt stark vissa dagar, jag känner hur den ibland bara anfaller mig och tar andan ur mig totalt. Ångesten gör att det är svårt att andas, svårt att göra saker, svårt att hitta viljan att orka en dag till.
Jag kan känna att dessa dagar finns jag till, men inte mer. Jag har ingenting att ge, jag känner mig otillräcklig som mamma, fru, bonusmamma och vän. Jag bara är, utan att egentligen leva på riktigt, livet går på rutin i sin vanliga lunk och jag bara flyter med. Att leva men ändå inte.
Förhoppningsvis kommer det att bli annorlunda, förhoppningsvis hittar livsglädjen mig igen, eller jag den, men jag kommer aldrig att sluta sakna, undra, längta och älska. Aldrig.