Jag tror att det finns en anledning till att vi kan gråta, både glädjetårar och sorgetårar. Jag har gråtit många sorgetårar de senaste 11 månaderna, men jag tror inte jag varit där jag är utan dem. Tänk om jag inte kunnat gråta, inte kunnat få ut all sorg, ilska, förtvivlan och frustration genom mina tårar, hur hade det visat sig då? Tänk om jag stängt allt inom mig, så fruktansvärt tungt..
Jag har en gråtardag då och då, jag tillåter mig det, och efter en sådan dag är jag totalt slut, somnar vid 20-tiden och sover en hel natt. Men när jag vaknar på morgonen så känns det lite lättare i hjärtat, gråten sitter inte i halsen på samma sätt då, jag kan andas lite, lite lättare.
Tårar är bra, det är jag helt övertygad om. Jag har en man som inte har svårt att visa känslor, och han gråter lika ofta av sorg som glädje. Vårt bröllop, våra pojkars födelse, Wilmers död, men han kan även fälla en tår till "Sofias änglar" eller "Extreme home makeover" (även om han aldrig skulle erkänna det sistnämnda!) och det är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket. En i mina ögon väldigt manlig person som kan gråta när han känner att det behövs, det är fint på nåt sätt. Det fyller mig med värme, medmänsklighet och ömhet.
Jag tänker fortsätta gråta när det behövs och vara tacksam för att jag kan just det. Förhoppningsvis blir mina gråtardagar färre, men de tar nog aldrig slut helt. Kanske tur det?
Tårar är bra! Tårar rensar! När människokroppen är för liten för känslan så gråter människan.
SvaraRaderaJag håller helt med dig Ina, det är manliga män som vågar visa känslor - glädje som sorg.
Kram & kärlek
Hej
SvaraRaderajag följer din blogg & även om jag inte känner dig, så känner jag så fruktansvärt mycket med dig. För 8 år sen, när jag var 24 och fortfarande olyckligt kär i min expojkvän, valde han att ta livet av sig. Detta var väldigt traumatiskt naturligtvis och väldigt länge klandrade jag mig själv av många olika anledningar. Det jag känner igen mig i när du berättar om din sorg är just hur man har sina gråtdagar. jag hade också det, jag låste in mig och bara grät och planerade till och med in det (eftersom jag såg ut som fan efteråt). Men det var skönt på nåt vis, man behövde få ur sig det för tillfället. Sen kom det såklart igen, och igen. jag tror helt ärligt jag grät varje dag i ett år efteråt.
Jag kan förtåss inte alls jämföra min sorg med din, du har förlorat ett barn och jag kan inte ens sätta mig in i det. Jag förlorade min första kärlek, någon som egentligen bara skulle vara ett kapitel i mitt liv som alla andra, men som fick ett fruktansvärt slut, vilket gjorde det svårare att ta sig förbi det där och våga bli kär igen tex. För min del har faktiskt talesättet "tiden läker alla sår" funkat ganska bra. Jag mår bra nu. Jag tänker såklart på honom fortfarande, men inte varje dag längre. Och det är fantastiskt att man kan gå vidare, att man kan leva. Att den man inte trodde man kunde leva utan, lär man sig leva utan ändå. För att man måste.
Du är otroligt stark, och jag tror det är jättebra att du skriver så mycket om det. Det är ett sätt att bearbeta sin sorg. Själv skrev jag dagbok, en tjock sådan. Den borde jag förresten bränna nångång. usch.
Lycka till med allt. hopps ni trivs i ert nya hem & hoppas allt går bra med lilla livet som gror i dig.
/en annan Katarina
Själv är jag en sån som reagerar med gråt på ALLT. Och jag kan ibland känna att det inte bara är av godo. Men du har rätt, det värsta är när smärtan hotar att spränga bröstet och man vill så gärna kunna gråta men kan inte.
SvaraRadera