Jag gör det. Ofta. För det är ju inte bra, det kan aldrig bli bra, det kan bli bättre men aldrig 100% helt bra, aldrig. Undrar vad som hänt om jag svarat så? Det känns så negativt, pessimistiskt, och det är ju inte riktigt jag. Mitt glas är halvfullt, min sol finns där bakom molnen, efter mitt regn kommer solsken - det är mycket, mycket mer jag. Men ändå kan jag inte säga att det är bra, helt bra. För mitt hjärta mår inte bra, det är krossat och mitt inre är i uppror, sorgen tynger mig varje dag och ensamhetskänslan blir större och större. Jag har fantastiska människor omkring mig, men ändå så är jag så oändligt ensam i sorgen. För om man inte varit där jag är så går det ju inte att förstå, det bara är så. Jag vet att de som är nära mig försöker, men det går inte att förstå, jag förstår det inte alltid själv.
Om jag ska vara helt uppriktig mot den som ställer frågan "Allt bra idag?", så kanske jag aldrig mer kan säga "Ja, allt är bara bra". Det har snart gått ett år, men min sorg har inte minskat, såret är inte mindre, bilderna på näthinnan inte otydligare. Jag är säker på att det kommer att bli lättare när vårt lilla knyte kommer till världen, jag kommer inte att ha så mycket tid att tänka på allt det andra, men sorgen är ju där ändå och så länge Wilmer inte finns hos mig så är ju sorgen där.
Det vill säga så länge jag finns till.
Sorgen bär man alltid med sig, minnena bär man alltid med sig men en dag lär man sig att stoppa undan det så man inte känner det lika mycket varje dag. Så beskriver en jag känner som förlorat sitt barn. För din/er skull hoppas jag att det blir så för er också för det måste vara oerhört tungt att bära sorgen och minnena varje dag.
SvaraRaderaKram & kärlek
Det är ingen som frågar mig längre. Jag har spottat och fräst och de flesta inser att det inte är någon idé. De har äntligen fattat att det aldrig är bra. De frågar istället:
SvaraRadera-Är det ok?
Och det är det ju. För det mesta. Ok kan jag skriva under på. Ok känns närmare sanningen. Bra? Inte i närheten. Hur kan det bli bra? Jag har haft mitt barn i famnen medan hon långsamt lämnat mig. Jag har hållit mitt barn i famnen när hon drog sitt sista andetag. Hur kan det någonsin bli bra?
Det är inget fel med ok. Jag är tacksam över att det är ok. Det är posiitivt med ok i det här sammanhanget. Det kan du nog hålla med om.
Kram
Tycker du är så stark som ändå orkar svara så som det inte är. För det gör oftast inte jag. Jag är nog för ärlig, kanske till och med dumärlig. Folk förväntar ju sig att man ska säga att det är bra, de flesta kan inte ta att man svarar att man mår dåligt. Jag tänker ofta att i så fall vill man ju egentligen inte veta, så låt bli att fråga då...
SvaraRadera