Slutet på en saga men början på en ny..?

Vissa dagar är extra tuffa, såklart. Numera har jag ofta en dag då jag är jätteledsen, sorgsen och gråter så mycket jag orkar, för att sedan samla ihop mig, försöka ta nya tag och fortsätta framåt.
Idag skiner solen och våren är rejält på ingång. Om ca 1 månad har det gått ett år. Ett år sedan det hemska, ofattbara, ett helt år utan min älskade pojke, ett år av en saknad som river i mig varje dag, ett år sedan sagan jag levde i då slogs i spillror och fick ett slut.
Idag har jag en sådan dag, gråtardag. Jag fick en lucka på jobbet och körde hem för att fixa med tvätt och lite annat, och det räckte med att komma innanför dörren så började tårarna rinna, och de har inget slut. De rinner i ungefär en timme innan jag kan lugna ner mig. Idag tog jag fram en mapp där jag sparat alla kort som satt på blommorna vi fick veckorna efter Wilmers död. Alla de korten, alla brev och hälsningar som kom med posten, allt är sparat i en mapp som är så tjock att gummibandet inte räcker till. Idag gick jag igenom alltihop, jag har läst varenda kort och varje hälsning återigen. Det i kombination med solskenet fick mig tillbaka till den 15/4 förra året, och ångesten slår till så hårt att jag ibland känner att jag orkar inte andas mer. Det går inte längre, jag vill inte, jag har ingen längtan efter framtiden, efter att få se vad som väntar, att vara med länge till. Idag kvittar det, idag vill jag bara att det ska ta slut. Min saga är ju ändå slut.
Och ändå inte. Jag skulle inte vilja vara utan upplevelsen i ännu ett barn, ännu ett mirakel, jag vill nånstans ändå vara med när mina barn upplever sin barndom, sin ungdom, sina vuxna år, kanske får egna barn. Framför allt kan jag inte ge upp när jag har en Elliott. En Elliott som ger mig den livsglädjen jag måste få för att orka, en Elliott som vill somna med min hand i sin, som måste krama bebismagen hejdå på skolgården, som längtar tills bebisen kommer, som har förberett plats i sängen så att bebisen kan sova hos honom, som inte kan förstå varför han måste vänta tre månader till innan han blir storebror igen. Min Elliott, det finaste jag har. Han ger mig livsglädjen och han gör det omedvetet, genom att finnas till och genom att leva så intensivt som barn gör.

Den 15/4 2011 tog min saga slut. Men jag tror att jag så småningom kan börja leva i en ny sådan, med andra värderingar, andra mål och en lite förändrad bild av allt. Så småningom borde ju livet börja kännas okej igen, och då börjar förhoppningsvis min nya saga..