Sedan dagen av Wilmers olycka har jag aldrig känt att någon av vännerna i min närhet har dragit sig tillbaka, inte vågat visa sin sorg tillsammans med mig eller varit rädda att tränga sig på. Tvärtom, uppbackningen har varit total, fantastisk och väldigt värmande. Trots att det snart gått 11 månader sedan så kan jag fortfarande känna förundran över stödet från mina och våra vänner, och ibland undra hur jag själv reagerat om någon av mina vänner drabbats av en liknande sak. Jag hoppas och önskar att jag gjort samma sak, vågat ringa, vågat åka dit, vågat visa att jag finns här.
Men ändå har det skett förändringar i vissa relationer, det går inte att förneka. Det finns några människor omkring mig och oss som tidigare varit våra vänner, men kanske inte tillhört de allra närmsta, där relationen verkligen förändrats och förvånat mig. Och då menar jag till det positiva, vänner som verkligen har visat att de finns här, närsomhelst, som ställt upp, stöttat, brytt sig, gråtit med oss, skrattat och glatts med oss och som sörjer med oss..
De senaste 11 månaderna har jag verkligen, på riktigt, förstått värdet i riktiga vänner. Jag tror inte att jag kommit såhär långt i min process utan de fantastiska människor jag har omkring mig. Människor som jag kan ringa mitt i natten om det behövs, som förstår om jag tackar nej för att orken inte räcker till, som förstår varför jag inte hör av mig på ett tag, men som aldrig slutar höra av sig tillbaka, människor som kan ge mig en riktig, äkta kram och där jag kan låta tårarna rinna fritt utan att skämmas, människor som gråter med mig, lika mycket som vi skrattar tillsammans..
Vänskap är någonting fantastiskt och mitt i allt detta hemska, så inser jag hur mycket den betyder. Hur mycket vi faktiskt kan betyda för varandra om vi lägger allt annat åt sidan, och bara ser till vad vi kan ge en annan människa. Ring alltid det där samtalet, skjut inte upp det, skicka det där sms:et, vänta inte! Livet är kort, men vi kan fylla det med så mycket medmänsklighet och kärlek om vi vill. Och det betyder allt.
Vi är alla änglar och våra vänner är vingarna som bär oss.
SvaraRaderaKram och kärlek
För mig var det tvärtom. Mina äldsta och närmaste vänner försvann. Vi har långsamt börjat återuppta kontakten, men jag har svårt att inte känna mig sviken av dem. Underbart att du har fått uppleva riktig vänskap under den här tiden. Kram
SvaraRaderaUpplever det samma som dig. Tycker det är fruktansvärt tungt att det ska behövas en tragedi av detta slag för att man ska se vilka som är äkta vänner och inte. Vilka som finns där även i motgång, när sorgen hotar att krossa den sargade människa man är... Är så glad över att du har fina vänner omkring dig som hjälper dig! *kramar*
SvaraRadera